Hennes mors bekantskaper inskränkte sig till några få personligheter, som svärmade i kapp med henne för den eller den predikanten, personligheter, som hyste det fasta hopp på att förtjena saligheten genom att aldrig försumma någon af dessa deras utvalda herdars predikningar, personligheter, som, om de också icke kunde vara blinda för verldens dårskaper och ondska, dock, Gud vare lof, lefde i frid med sig sjelfva och belåtna med sina egna gerningar. Och ehuru Agatha emellanåt kunde deltaga i deras andaktsöfninger och ofta talade med dem om sin själs frälsning, så var dock deras ställning i samhället icke sådan, att någon af dem kunde befrämja hennes timliga välfärd, och ett rikt giftermål var, som vi veta, den norm hon fastställt derför. Agatha kunde ej heller påräknva sin bror som ett framtida stöd, dertill hade han visat sig vara en alltför tvetydig passagerare på lifvets jernbana; således öfverlåten åt sig sjelf, måste hon sjelf skapa sin lycka. Redan tidigt hade hon börjat fundera huru hon på bästa sätt skulle placera de aktier af behag, som naturen gifvit henne, för att dra den största möjliga vinst af dem, Det var vid den tidpunkt, hon först började tänka härpå, som hon genom sin bror blef presenterad för medicine-kandidaten Edvard Denkwart, hvilken snart blef en förtrolig gäst uti hennes mors hus och en ifrig beundrare af den lilla ännu outvecklade skönheten. Men då han fallbordat sina studier och då deras lekfulla kärleksförbållande hade kunnat antaga en mera allvarlig prägel, så slutade det tvärt. Hvarken deltagande vänner eller slägtingar blandade sig i denna affär, den passerade obemärkt förbi och bandet emellan dem var slitet långt innan någon visste att det ens funnits till. (Förts.)