Agatha, som sagdt, i en viss upprörd stund, talat till sin väninna, ej allenast om allt hvad hon sjelf hade att tacka henne för, utan också om allt hvad som borde göra. kapten Elders till den lyckligaste dödlige och Hulda bevekt hade slutit henne i sin famn, så kände hon sig verkligen tacksam mot försynen. Det var minsann ingen småsak att ha vunnit fru Huida Elders bevågenhet — något som denna dam på intet sätt slösade med — och på samma gång möjligheten att få fast fot inom den högre societeten — ja, stackars Agatha, hade förut icke hatt fast fot någonstädes! — Men nu visste hon på hvilken väg hon vandrade, och målet i tjerran började att skymta fram. — Ljus och fester, musik och juveler, detta ett förfinadt lifs Eldorado, skulle hon väl slutligen nå det? Icke utan tvekan gick hon således vidare. Målet i förra var alltjemt sväfvande, likt ett bedrägligt irrbloss; det hade förut fört henne på villovägar och slocknat just som hon trott sig vara det nära — nu skulle det kanhända också slockna och hon ståimörkret, detta mörker, som för hvarje missräkning alltmera tilltagit omkring henne — måhända skulle hon till slut icke veta åt hvad håll hon borde vända sig — måhända skulle hon för alltid stanna i ett obemärkt lifs stilla och tysta natt? — Men Agatha var icke den, som länge öfverlemnade sig åt dylika fantasier; dertill hade hon ett alltför företagsamt sinne, och ehuru dystra tankar ibland smögo gig öfver henne, så behöll hon dock de glindrande skenen i stadigt ögonsigte; hon föresatte sig att vara lugn och kall och icke låta förblända sig och om hon på en eller annan stig skulle gå vilse så, om hon oförtrutet vandrade på, skulle hon väl slutligen komma på riktig.stråt och nå den föresatta Hvilopunkten — ett rikt giftermål.