jorde allt mera sällan inqvisitoriska frågor fter någon försvunnen hundrariksdalerssedel, ller hvar hennes äkta hälft tillbriogat den ller den aftonstunden. Hon gjorde i stället må skälmska tillställningar med Agatha, ller höll allvarliga rådplägningar med denna, m ljusrödt väl passade för hennes cendrålår, samt lät bry sig för major Stolz eller fverste Stjernklo, som Agatha försäkrade tt Hulda alldeles förtrollat, och lät icke tyta sig, icke ens då Hulda bad henne beänka, att hon var en gift hustru. Ja, denna örsäkran tycktes tvärtom inspirera Agatha utt allt ifrigare påstå den kära Huldas oenotståndliga tjuskraft för männer i allmänret och artilleriofficerare isynnerhet. — Vid sådana stunder gaf Hulda gerna små förroenden ur sitt eget lif och yttrade huru besynnerligt det var att så många menniskor — hon ville derföre icke påstå att let uteslutande var männer — fästat si vid henne. — Agatha förstod detta så väl, motsatsen skulle ju varit något allleles otroligt! Derpål antydde Hulda att on möjligtvis hade kunnat göra ett längt briljantare parti än med hennes egen Frans, men att hon dock var nöjd med sitt öde och nöjd att hon gjorde sin Frans så lycklig. Apatha påstod sig veta att mången afundades honom hans lott, och Hulda log melankoliskt och sade, att hon var född till tviflerska, fastän hon sett många otroliga saker hända ändå; derpå lät hon sin umgängeskrets passera revy, medan Agatha gjorde små tanklösa frågor, och på mindre än fjorton dagar hade Hulda icke flera upplysninvar att ge henne. — Det var från denna stund Agatha utstakade den väg hon borde vandra, för att nå det öbergp nde, mål hon adesi;sigte, en väg. från hvilken hon seder—kö a vek en hårsmån. Öch när nu