ej fartyg. Andra afdelningen handlar om farti tygets befälhafvare; och vi fästa särskildt tl uppmärksamheten på den af förf. lemnade a )orienterande öfversigten öfver befälhafvarens -) ställning i allmänhet. I några stora drag, al8om kunna anses som grundval för hela den 1 följande närmare utvecklingen, redogör förf. -I för befälbafvarens rättsförhållanden i hela deras omfattning. Synnerligen instruktiv ha l vi funnit framställningen af skeppsdagbokens rättsliga betydelse, af sjöförklaringen och: . dess förhållande till dagboken samt af redesriets ansvarighet för de af befälhafvaren inr I ledda förbindelser. Vi hade emellertid vän1j tat, att författaren, som eljest med en hela Jarbetet genomgående grundlig kritik väger sjölagens stadganden ur legislativ ståndpunkt, I ) skulle ha närmare uttalat sin åsigt om lämpligheten af den i lagens 42 befintliga vigI tiga föreskriften att befälhatvaren, innan I han upplånar penningar för fartygets räkI niog, har att styrka behojvet genom vederI bör igt intyg. Det är tillräckligt bekant, att Iden främmande lagstiftningen är mycket vaII rierande i denna fråga, och det derföre, att Iman ansett befälhafvaren genom ett dylikt T vilkor få sig ålagd en ofta mycket hindersam inskränkning i sin företagsamhet, utan att en dylik åtgärd i många fall kan medföra det betryggande, som dermed afses. Hvarken den norska eller den tyska lagen ålägger befälhafvaren en sådan förpligtelse. Antagligen har dock förf., i enlighet med motiverna (s. 87), funnit en dylik åtgärd egnad att, i rederiets intresse, åstadkomma verksam kontroll, ehuru han icke derom särskildt uttalat sig. Ett högst betydande rum intager framställningen af läran om befraktning, hvilken afdelviog af lagen också kan anses utgöra kärnpunkten i densamma. Med stor sakkännedom såväl i främmande som i vår egen lagstiftning och dess förarbeten och vägledd af en säker analys, har förf. löst denna sin uppgift på ett så tillfredsställande sätt, att vi icke draga i betänkande att räkna hans framställning bland det grundligaste vi i denna riktning ha läst, ehuru vi icke i alla detaljer kunna hbelt och hållet dela hans åsigter. Vi erna ej här inlåta oss på en närmare undersökning af den talrika mängd både teoretiskt och praktiskt vigtiga rättsfrågor, som behandlas 1 denna afdelning. Vi beröra b!ott i korthet några af de märkligaste: Bestämmelserna om fartygets liggetid föranleda, som bekant, icke sällan ganska invecklade rättstvister, då parterna härom icke träffat särskild öfverenskommelse, Lagens 78 sista mom. är icke egnad att undanrödja dessa brister; hvaremot man kan förutse, att denna föreskrift säkerligen skall komma att utgöra föremål för olika tolkning. Nämnde s har det felet att positivt stadga det, hvarom något tvifvel omöjligen kunde uppkomma — nemligen att i det bestämda antalet liggedagar icke inberäknas de dagar, under hvilka lastning eller lossning ej kunnat ske till följd af skeppsarbete eller annat från faryget härrörande hinder — men att deremot lemna alldeles ovidrörd den egentliga hufvudfrågan, huruvida storm eller annat naturhinder, som på en gång hindrar aflastaren att leverera och befälhafvaren att emottaga lasten, skall anses lagligen afbryta liggedagarne. Författaren underkastar jan särdeles sträng tolkning och härleder ur densamma indirekt den särdeles vigtiga satsen, att man icke ens i sistnämnda fall är med skäl berättigad att göra undantag från S:ens bestämda föreskrift, så framt icke förhållandena gestalta sig så, att fartyget nödgas för sin egen säkerhet lemna sin station och söka rum sjö. — Till stöd för denna sin mening har han visserligen lagens förarbeten jemte de förhandlinfan som efter lagens tillkomst egde rum. Men äremot kan dock den anmärkning göras, att lagens förarbeten ingalunda äro detsamma som sjelfva lagen samt att man blott med stor varsamhet bör tillåta sig dylika indirekta operationer vid tolkningen af en lag sådan som sjölagen. Då befälhafvaren omöjligt kunnat mottaga lasten, äfven om densamma vore framförd till fartygets sida, tyckes åtminstone billigheten tala för att aflastaren blir ansvarsfri. I den andan är också tyska lagens ö74 affattad. Rörande vilkoren för fraktslutets häfvande (fautejrakt) innehåller lagen på flera ställen mindre klara och bestämda föreskrifter. Förf. har med insigt och skarpsionighet tolkat hithörande , hvilkas ofullständighet -han af hjelper på samma gång han stödjer lagens stadganden emot de anmärkningar, som mot dem blifvit framställda. Särdeles intressanta äro hans undersökningar om den rättsliga verkan, som händelser af högre hand utöfva på fraktslotets fullgörande. Denna fråga föranleder in praxi många svårigheter, isynnerhet om det är lasten, som till följd af en eller annan händelse förgås, innan den i fartyet blifvit inlastad. Vi äro med förf. ense derom, att befraktarens ställning under dylika omständigheter icke bör bedömas alltför strängt, isynnerhet som fartygets undergång i alla händelser fritager rederiet från aftalets fullgörande, och en motsvarighet i rättigheter väl, såvidt möjligt är, bör åvägabringas, om det låter sig förena med kontrahenternas rättsförhållanden i öfrigt. Öfver läran om konnossementer sprider förf. i flera bänseenden en ny dager. Det har hittills alltid varit antaget som ett axiom, åtminstone i teorien, att befälhafvaren genom tecknandet af konnossementet personligen förpligtar sig gentemot lastemottagaren, i öfverensstämmelse hvarmed äfven konnossementets innehåll varit affattadt. Författaren visar det historiska ursjrunget till denna missuppfattning och ådagalägger,att nu gällande sjölag, ehuru den icke direkt berörer frågan, omöjligen kan ha utgått från samma förutsättningm cam Aan nara (CC OY hötlblaon änn Fu