skulle ha fördrag med hvarandra, och skulle man sätta tro till alla de mörka spådomar, som förkunnades, så hade det varit bäst för det blifvande äkta paret, om en viss tebjudning hos kapten Elders aldrig egt-rum, eller med ett ord om man på ett eller annat lämpligt sätt kunnat hindra deras första sammanträffande och de fortfarit att lefva lika okunniga om hvarandras existens som vi om folket i månen. Men febjudningen hade, som sagdt, sin gilla gång, och ingenting var naturligare än att kapten Elders bjöd sin störste fordringsegare, grosshandlaren Anton Denkwart, och fru-Elders sin intimaste väninna, mamsell Agatha Bernard. Huru den lilla Agatha såg upp till fru Elders och kallade henne sin försyn! Hon tackade henne för :den lärdom hon fått, ty det var genom fru Elders föräldrars rekommendation som Agatha fått bivista Kellbergska flickskolan; hon tackade fru Elders för det hon bliffit iståndsait att sjelf försörja sig, och sade attchon egentligen endast knäböjande borde tilltala henne. Väl var fru Elders tio år äldre än Agatha, men denna talade så ofta och ifrigt-om deras jemnårighet, satt fru Elders tyckte att några högst betänkliga kråkfötter under ögonen jemnades bort, och hon började nu ofta att prata och skratta på Agatbas barnsliga sätt. Väl hade de båda väninnorna icke träffat eller kanske icke. .ens frågat efter hvarandra på många år, men Agatha talade om huru sympatier i åratal kunna ligga på hjertedjupet och vara lika starka ändå; hon talade om sin guvernantsplats, med dess stränga pligter, som icke lemnat henne den ringaste ro, att sköta egna iatressen; hon talade om huru hon ständigt längtat efter den kära Hulda, som hon hade att tacka för så mycket, ja, för allt! Hör sade att hon var viss på att Hulda tänkt