en drömbild än en verklighet för henne; hon hade så länge skådat honom genom dimhöljda feberfantasier tills han blifvit en olöst gåta, den hon utan att återvända grubblade på, och hon reste honom i sitt hjerta ett altare, der hon tillbad honom som en ofattlig gudomlighet. Den beundran hon hyste för honom lade hon oupphörligen i dagen — vid de tider han brukade komma, kunde hon tjugu gånger i qvarten fråga om det icke var hans vagn som stannade utanför, hon visade öppet sin längtan, likasom hon emellanåt högt kunde utbrista i ett entusiastiskt loftal öfver honom. Hennes mor log åt allt detta, som. var så oshiljaktigt från hennes barns svärmiska och öfverspända lynne, och det förekom henne helt naturligt att Helene skulle visa sin tacksamhet på detta sätt. TREDJE KAPITLET. Fru Bernard hade verkligen rätt; alla personer af en viss distinguerad umgängeskrets, och kanske mången dessutom, som denna vackra söndag bivistade domkyrkohögmessan hade blifvit betydligt öfverraskade då Anton Denkwarts och Agatha Bernards lysning förkunnades från predikostolen. När en rik man gifter sig med en fattig flicka väcker en såan händelse alltid ett visst uppseende — vär så den rike mannen till på köpet i flere år varit enkling och dertill har en fullvuxen dotter i huset, så är tilldragelsen ett särdeles intressant ämne, man afhandlar den vid kaffekoppen, och kastar då gerna en blick in i framtiden, känner en viss inspiration och profeterar idel olyckor och trakasserier för de båda kontrahenterna, som, om de ville lyda välvilliga råd, i stället för att låta hopkopulera sig, borde sky hvarandra som pesten. Så också här; det var en klar sak att Agatha och hennes blifvande styfdotter icke