Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 2

dag kastade dystra och halfskumma skuggoi omkring sig, låg på en soffa en fin och be kaglig fickgosta t. Hennes kind hvilade mo några uppstaplade soffkuddar och hennes blek: ansigte var till hälften doldt af de nerfallna ljusbruna hårflätorna; hon höll i ena handen en tjock bok, hvari hon måhända nys: hade läst; ty nu blickade hon mot dörrer genom hvilken Edvard -Denkwart just inträdde. Det är en hel evighet sedan doktorn va här, sade hon med mild, halfhög röst. Två dagar anser således fröken Kahn... Nej, det är tre dagar, afbröt hon honom lifligt, derpå hejdade hon sig och tillade, ja jag som ligger här har tillräckligt godt om tid och kan således hinna med att kontrollera timmarna. Vi ska derföre krya upp oss, så komma de att gå fortare. . God. morgon, fru Kahnb och han tryckte handen på ett meddelålders fruntimmer, som, nu inträdde från närgränsande rum och småleende sade: Ja, se Helena är sällskapssjuk och hon tycker naturligtvis det skulle vara trefiigt om doktorn ständigt vore här. Det är ett godt tecken när jag inte kommer alltför ofta; men det bästa är dock pär jag alldeles kommer ur huset Han drog fram en stol och satte-sig bredvid den unga flickan. Ja, fröken Kahn, jag:har börjat fundera på att någon sorts sinnesrörelse eller oro måste motverka denna bruna förträllliga medicin — ach han fattade en halffyld flaska från det bredvid stående nattduksbordet. Vi ha just inte varit så samvetsgranna, ser ag, med att räknå timmarna, då det gällt ntagandet af den här vätskan, Ja, niunga lickor äro alldeles som oeförståndiga barn! — NYå, vi äro således sällskapssjuka? Jag kunde ust tro att det var någon liten fantasi, som