Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 2

kommit till det resultat att det varit en stor dumhet af honom att blanda sig i en sak, som i det hela icke angick honom. Hans farbror var ju tillräckligt gammal för att vara sin egen målsman, han drog medömksamt på axlarne åt den roll han nyss velat tilldela sig sjelf, som de dårars förmyndare, en otacksam löjlig roll, och han kastade bort sin cigarrstump med den fasta föresats, att hädanefter icke blanda sig i något som ej vidare rörde honom. Hans tankar, som stigit ur den jemna kanal, der de vanligtvis helt lugnt och stilla flöto fram, sjönko tillbaka och gjorde sedan några små irrfärder på Agatbas egendomliga skönhet, en skönhet, som mera berodde på en underbar färgprakt än på dragens regelbundenhet; en oskuldsfull fägring med vexlande leenden, försåtliga gropar och klingande skratt, behag som kunde förbrylla hvilken försigtig observatör som helst, hvar. före det vore ursäktligt om någon hederlig karl vore nog dåraktig att förälska sig i henne. Småningom lemnade han detta diskuterande ämne, han började tänka på en gammal fru, som led af en särdeles intressant gallsjukdom, och han vandrade snart sin väg fram, så bekymmerslös, som om jordiska angelägenheter lågo utom hans ster, och som om de sjukdomar han studerade rik kunde nå hohom, Han såg på sitt ur oc fann att han försummat något af den vanliga tid han bestämt åt sin sjukrond, och som han just stod utanför ett stort hörnhus på Södra Hamngatan, så ilade han uppför trappan och mumlade något om att han icke varit här på länge och att det derföre kanske var bäst att springa hit upp först. Han gick från en spegelklädd tambär igenom en rikt ornerad våning. I ettsjögrönt tapetseradt rum mand fjor veckiga: gardiner för fönsterna, gom till och med på danna soliga