Aftonbladet – 10 juni 1870, sida 3

BLANDADE ÄMNEN, Duval, anliggaren af matinrättningar i Paris, som bära hans namn, var vid sin död 55 år gammal. Hahs blygsamma början och den ofantliga förmögenlet hän sedan förvärfvade; göra konom till en intressant persönligbbt. Duvals 8ystem var enkelt och praktiskt. Han sade till sig sjelf, att det i Paris måste finnas 25,000 personer, som endast kunna utgifva en bestämd summa för sitt middagsmål; och då de Befintliga restaurationerna icke gingo dem till mötes i detta fall, var det tydligt, att den som upprättade etablissementer, hvilka utgjorde ett slags mellanting mellan de stora och små restaurationerna, skulle få dessa kunder på sin andel. Detta slog äfven in. För närvarande finnes det 14 Duvals mati rjetal ar i Paris; hästan Kvarjö Uvarter har ef sådan. Dessa anstalter förbruka i medeltal 80 oxar, 600 får och 80 kalfvar i veckan. Duväl afskaffade till en början älla drickspenningår, men denna vanä är så inrotad, att hans kunder döt oaktadt gifva uppasserskorna en liten penninggåfva. Dessa hafva 25 francs i månaden, men förtjena med drickspenningarne 100 till 125 franes i månaden. Fruntimren vid kassan äro jemförelsevis vida sämre lottade; då de endast få sin månadsaflöning, 70 fratics. Den dvinliga personal, som användes i samtliga matinrättningarne, utgöra vid pass 2000. En lång tid bortåt var priset för en middag 1 fr. men nu har det stigit till I fr. och :53 centimer. -— Sedan tre är tillbaka äro de Duvalska matinrättniogarne i händerna på ett anonymt bolag, som har en grundfond af 3,300,000 francs. Duval hade förbundit sig-att i åtta-år förblifva bolagets direktör. Genom hans död faller ledningen af det hela på hans enka, som ire förut varit själen i företaget. Duyal lemnar efier sig åtta millioner, som ärfvas af hans enka och hans son. — Slägten Fehrman. I Stockholms Dagblads krönika läses följande: . År det någon bland oss, som heter Fehrman, så kan han eller hon komma ej blott fram; utan äfven upp i verlden och få sig en general till onkel. Vi hoppas att våra läsare observerat en annons i gårdagens blad, i hvilken. den bekante Janes Fairman, brigadgeneral i nordamerikansk tjenst, frågar efter sina slägtingar och på samma fe slägtingarne till en gammal Fopparsiagare ehrman hår i Stockholm, som var farfar till -generalen, ty geheralen är TO igR af svenskt urs sprung, fastän han troligtvis aldrig sett Svörige. ans far flyttade till Skotland och hamrade kastruller i Glasgow, ända tilldess han dog, hvilket inträffade år 1832. Nu är det skäl uti, att hvar och en funderar efter, om han icke möjligtvis heter Fehrman och kan blifva adjutant åt den nordamerikanske pöreralan Fairman samt kanske få ärfva en hel hög med dollars, åtminstone i papper. Vi vilja visst icke skapa några illusioner, men har man någon. anledning att känna kopparslägareblodet i sina ådrör, det Fehrmanska nemligen, ty hvilken kopparslägare som helst duger icke, så bör man hålla sig framme, skaffa sig goda papper och gå med dem upp i utrikesdepartementet, Mynttorget JV :2, buset med de stora pelarne. Nämnde departement skickar sedan de pplysningar, som de goda papperen kunna ionehi a till. svenska och norska konsulatet i Newyork. — En mickel på det hala. Följande händelse har blifvit Skara Tidning meddelad under försäkran, att brefskrifvaren kan för sanningsenligheten gå i borgen: En i trakten af Falköping boende soldat vid namn Asp, förtjenade i vintras två år sedan sitt uppehälle genom tröskning på fanjunkarebostället E barp. Da han en af qvällarne strax före jul, efter slutadt dagsarbete, begaf sig på hemvägen, som leder öfver några stora mossar, då beklädda med spegelklar is, träffade han derunder på en mickel, som, vid åsynen af vår man, blef rätt het om öronen och började taga till benen; men som mickel hade dåligt på fötterna och dessutom befann. sig ungefär i centrum af den stora maden, syntes det, som om mickel skulle få svårt att reda sig ur klämman. Då vår soldat mycket väl behöfde 3 rdr, fattade Han snart det beslut att, ehuru utan vapen, förfölja den rädda mickel och, om möjligt, taga fatt på honom. Sagdtoch gjordt — han tager af sig sina båda träskor, fattar en af dem i hvar hand, och med bara strumporna på sina fötter upphinner han snart hr mickel, tilldelar honom med omnämnde persedlar ett par duktiga slag, hvarefter mickel, urståndsatt att försvara sig och med blodigt hufvud, måste beqväma sig till att på den tappre soldatens rygg tillbringa den återstående vägen till dennes hem. Å