nederlig mans bjerta, syntes han nu vara likaså benägen att ursäkta henne. Han kände sitt sihne likasom lättare, då han kom till detta resultat. — Han gaf gerna hennes obetänksamhet och oerfarenhet skuld till hennes dåraktiga handliogar — ja, det var hennes barnslighet och okunnighet, som steg för steg fört henne på irrvägar, med oapande afgrunder Jurande på den oförsigtige vandraren. Hon hade fallit, men ville återupprätta sig, och egde han väl rätt att rycka från henne det stöd, som nu erbjöds henne — var hon icke ett vax i dens hand, som fattade hennes, och här hon icke kom utom ett aktadt hems skyddande område, så skulle hon icke bli lockad i någon ny snara, utan framlefva ett lugnt lif och bli en god hustru. Han hade en gång obeveklig stått framför henne, han hade stött henne tillbaka utan någon förklaring; — månne han icke varit för sträng, då han i förståndets klara solljus hade betraktat det förgångna, utan att vilja se de mildrande skuggor, som väl icke kunde omgestalta, men ändå kanske förbättra förhållandenas skarpa konturer. — Han blickade på hennes fuktiga ögon och på hennes små händer, som obesluteamma lingrade på hennes skärp — han kunde icke tala ett enda förebrående ord till henne, som stod der så undergifvet, väntande på sin dom. Sannerligen jag rätt vet hvad jag skall säga, Agatha, sade han, eller hvad råd jög skall ge... jag trodde att er förlofning var något gårdagslekverk, lika lätt att förstöra som att bygga upp. — Kom emellertid ihåg mina ord: brist på förtroende mellan makar blir slutligen som om ett oöfverstigligt Montblanc låge emellan dem., (Forts.)