du oupplösligt blir fästad vid min farbror, bör han naturligtvis veta ditt lifs hemlighet. Jag lofvar det heligt... Ja, Edvard, huru påkostande det än må vara, så vill jag låta dig råda!, (Hon blickade tillitsfullt och undergifvet ppp till honom, derpå spratt hon till, och blek och tillintetgjord sträckte hon ut handen och pekade på en liten amerikansk klocka, som hängde på väggen midtemot.) Klockan är straxt ett... jag hade alldeles glömt detta... min Gud, hvad skall jag nu taga mig tilll Hvad menar da? Ack, jag är ju redan oupplösligt fästad vid Anton!... Man har vid det här laget lyst för oss från predikstolen! Lyst? Hon vände ansigtet emot fönstret.... Ett egendomligt leende lekte öfver hennes läppar; men då hon åter vände sig om, var detta leende försvunnet och hon stod förkrossad framför honom. Ja, det har lyst för oss, sade hon; ty som både Anton och jag hade en panisk förskräckelse för menniskors prat, så öfveronskommo vi att ej eklatera förlofninger förr än i dag. Jag inser nu att jag på hans frieri hade bort ge ett afslag eller sagt allt... jag skulle ha lagt mitt hjertas väl eller ve i hans hand; — men jag lär mig aldrig att tänka förrän jag handlar. — Råd mig nu, du, Edvard! Hvad skall jag göra ? Han blickade på denna veka, barnsliga varelse, som syntes så urståndsatt att sjelf tänka för sig, denna: obeslutsamma flicka, färdig att foga sig efter hans kraftfullare vilja, om den också stod i strid med hennes egna intressen. — Och likasom han nyss förut varit färdig att anklaga henne för att vara en listig kokett, som tillnarrat sig en