du förstår inte hvad uppriktighet vill säga! Hennes panna var lätt rynkad och det såg nästan ut som om de hårdt slutna läpparna skulle öppna sig för några vredgade ord; men liksom vinden kastar om en Aprildag och gör den mulna himlen klar igen, så blef hennes panna åter slät och den roseöröda munnen mjuk och skälfvande, då hon med tårar i de långa ögonfransarne sakta sade: Egentligen förtjenar jag ju att du talar så här hårdt till mig... jag är inte god och har aldrig varit det, och jag har felat så djupt... jag vet att du alltid skall förakta mig... nej, nej, afbryt mig inte! Och lika klart som jag känner din ringaktning, lika klart känner jag, att jag aldri skall kunna försona hvad jag brutit! De klara tårperlorna rullade nu ner för hennes bleka kinder och efterföljdes af flera; hon strök bort dem med fingrarne, likasom ett gråtande barn som felat, och vände sig halft ifrån honom. Hurn stort det fel hon anklagade sig tör än måtte ha varit, och hvad hon än måtte ha brutit, den unge mannen hade icke hjerta att nu tala ett ondt ord till henne. Efter några ögonblick återtog hon: Och det oaktadt bjuder du mig din vänskap. Vet du då inte att det finns en godhet, som förkrossar ? De sista orden talade hon meden af sinnesrörelse nästan qväfd röst. Hon räckte honom sin lilla svaga, matta hand och såg på honom med de mörka, ännu fuktiga ögonen. Jag skall aldrig glömma denna din godhet, Edvard, och fastän detta ögonblick har sin bitterhet, så blir det mig kärt att ihågkomma, att det kanske var tanken på min välgång, som förde dig hit! Hon gömde åter sitt ansigte i de skälfvande händerna och vände mot honom en hvit nacke och en massa svartglänsande hår...