själ; han talade med sådan häftighet — månne han då älskade henne ännu? Kanske läste han hennes tankar; ty han återtog lugnt: Känslorna ha ebb och flod; de äro i ett evigt stigande eller fallande, och just i denna deras ombytlighet ligger en stor tröst. Du har varit mig mycket kär, Agatha; jag tackar Gud att jag kan säga har varit,, men ännu har jag så pass mycket intresse qvar för dig, att jag nu tränger mig hit, för att truga på dig mina råd. Han gjorde en paus och såg på henne; hon var mycket blek; men henres veka, barnsliga ansigte bar intet annat spår till sionesrörelse. Ett slitet band lemnar stundom qvar några små trådar,, återtog han. Jag ber dig, Agatha, kasta inte bort min vänskap! Den skall i tidernas längd stå qvar, såvida du sjelf vill. Och nu, du vet att omvägar just inte äro för mig, känner du också riktigt min farbror? Jag tror det, svarade hon och fattade åter den lilla blå snodden samt började vira den mellan fingrarne. Anton Denkwarts namn är värdt guld, hans firma är en bland de anseddaste i staden... det finns ingen menniska utan svagheter; du vet hvilket värde han sjelf sätter på sitt namn och sin rikedom. Du menar således att hans namn?... Jag menar att han är ömtålig derom, och att han aldrig skall förlåta dig, om du ej har fullt förtroende för honom! Jag önskar att du besparat mig denna stund, Edvard! utbrast hon och virade snod den hårdt om sina små ljusröda fingerspetsar. Jag önskar du aldrig kommit hit. Må vara att du misstycker detta, Agatha; men kom blott ihåg att farbror har varit i fars ställe för mig; det är således helt na