Aftonbladet – 9 juni 1870, sida 2

slutligen stannade i köket. Den unga flickan hade fortfarit att lyssna på sin mor, under det hon tänkte på att hon skulle bli rik och att detta skulle ersätta henne allt. Intet i verlden skulle vidare bekymra henne nu, sedan hon nått målet för sin ihärdiga sträfvan. Ja, knappt ett år hade förgätt sedan hon satt i det lilla gråmålade och qvafva skolrummet på Kallhamra och: sökte Plugga svensk grammatik och franska glosor i tre små förstockade flickhjernor, ja, det var knapt ett år sedan hon på. allvar. bade fruktat att hon kanske hela sitt lif igenom skulle till allmännyttigt bruk bli kastad hit och dit som en lefvande boll, fylld med hvarjehanda utdrag ur en modern bildning. Hon. blickade omkring på de tarfliga möblerna, de med stålgravyrer behängda väggarne och de snäfva gardinerna, och drog en suck af. lättnad; ty då hon nu skulle lemna detta hem, var det icke för att åter handlöst kastas ut i verlden, för att bli trampad och förbisedd, utan det var för att intaga en aktad och fast samhällsställning, som man skulle afundas henne, utan att någon skulle ha förmåga att rubba henne derifrån en tum — ja, det var slut på beroendet, slafveriet och förödmjukelserna! Hon var så fördjupad i dessa hoppfulla betraktelser att hon icke vände sig om, då dörren återigen öppnades bakom henne, men vid de första, hårda, afmätta stegen. spratt hon till och såg sig om. En stark purpurrodnåd öfvergöt hennes ansigte, då hon utropade: Edvard!