sade ett ord emot, om det föll någon in at fördöma dem. Cornelia kände dock icke er sann glädje öfver Manuelitas omvändelse, ja det gick till och med så långt att hon hyst en tasansfull tvekan huru det väl en gån; skulie gå med dennas eviga själ. Manuelit: !hade aldrig känt någon syndaånger, des värre, hon visste inte hvad hon gjort, son så djupt behöfde ångras. Hon erkände si; visserligen kanske ha gjort dumt, som så de obetänksamt flög åstad och gifte sig mec kapten Bernard, om hon väntat så kanske hon gjort ett rikare och förvämare parti men salig Bernard hade i det hela varit er medgörlig menniska de få månader han under årens lopp i sitt eget hem hade utölva sina husfaderliga rättigheter; han hade låti henne få sitta temligen ostörd framför brasan i sitt soffhörn, hon hade ju icke behöfi arbeta och han hade alltid sörjt för att hor varit elegant klädd. Det var ledsamt at! han icke lemnade någon rikedom efter sig och fru Bernard kunde visserligen klaga, mer icke ångra — det låg för resten något så bråksamt i ordet syndaånger. Hon kände en isande fasa vid alla de suckar och tårar som hon då enligt Cornelias utsago skulle få utgjuta, hon var beredd att när som helst gå direkte in i bimmelriket — men ångra sig, det förmådde hon aldrig, fastän hennes väninna känt den smärtsamma nödvändigheten att rent uppriktigt säga henne, att deras själar, oaktadt fru Bernards benägenhet för himmelen, dock troligen aldrig skulle träffas der. Likväl hade Cornelia icke förlorat hoppet — en andlig strid var för henne något särdeles uppfriskande. Om fru Bernard genast fallit till fota och bättrat sig, hvad hade Cornelias seger då varit värd? — Men att efter en lång kamp rädda en själ — hvilken himmelsk segerpalm vore det