Aftonbladet – 9 juni 1870, sida 2

allt var så mörkt, att dagningen var så nära. Men, Cornelia Palm säger så ofta, och hon har nog rätt deri, att Herren öfverger icke de sina; och jag tror jag är en af hans, tillade hon icke utan en viss tvekan; ty Cornelia Palm hade också sagt henne att en förskräcklig syndaånger skulle föregå den saliga vissheten och någon ånger hade fru Bernard aldrig känt. Manuelita Bernard var född kreolska och kapten Bernard hade fört sin unga svartögda brud från Havana, der hon just vid den tiden, då deras bekantskap börjades, stod fattig och föräldralös i verlden och blott hade två saker att välja på: en sällskapsdams plats hos en nyckfull arftagerska eller att bli kapten Bernards maka; — hon valde detta senare och följde med sin man öfver verldshafvet och bort till det kalla främmande landet, der hon efter få år blef enka och måste nu med knappa tillgångar uppfostra tvenne barn, hvilka dock rättare sagdt fingo uppfostra sig sjelfva, medan fra Bernard såväl sommar som vinter gerna satt framför en liten brasa och talade om det yppiga lif som föres i Westindien, och om sina egna felslagna förhoppningar och mörka utsigter. Det var under denna bekymmerfulla tid Manuelita Bernard gjorde bekantskap med Cornelia Palm. Efter några få samtal sade Cornelia rent ut att Manuelita var en stackars vilseförd hedning, och att hon med största nöje ville gagna och upplysa hennes själ. Mannelita följde villigt med i sammankomster och kyrkor, hon hade varit med om att sticka ullstrumpor till de arma negerbarnen på Haiti; hon kunde i timtal höra på långa föreläsningar och redogörelser om den inre missionen, och som hon icke hade råd att bivista verldsliga nöjen, var det också helt naturligt att hon icke