Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 3

system med en hog och utstrackt Vass, pesatt med ett antal bergspetsar. Jag har redan förut fäst uppmärksamheten på de norska fjellens karakter: ändlösa, mildt vågiga, långt utsträckta fjellytor, bergshöjder med I dalar och sjöar nere i fördjupningarne. Det lär verkningarne af de oerhörda vattenoch ;lismassorna, som gifvit åt fjellen denna kaI lrakter. Några spetsar tyckas af dessa verkningar vara sammanparade och skjuta omeI delbart upp från fjellryggen, liksom hade de I blifvit ditsatta. Ett sådant vidsträckt fjell (bildar basen af Sulitelma, det sträcker sig Ifrån öster till vester öfver en svensk mil i längd, det böjer sig mot söder och stiger vid Idess nordliga kant. Denna högre rand af basen är besatt med bergspetsar nära nog i Jen halfcirkel. Högsta delen af den gemenIsamma basen ligger 4600 fot öfver hafvet. IPå denna stora och vidt utsträckta höjd samlar sig en sådan mängd snö, att den ansenliga gletscher, som i söder betäcker basens hela sluttning, deraf bildas och underhbålles och denna gletscher är nog stark att skjuta ot till 700 fot nedanom snögränsen (2400 fot). Det nordvestra Sulitelma åter (enligt Wahlenbergs mätning 5541 fot) framställer en vild, flerstädes taggig klippvägg, som stupar ned till gletschern; midt emot ligger det sydliga Sulitelma, två genom ett djupt svalg skilda bergtoppar, som också lodrätt gå ned till gletschern. Denna går fram i den smala öppningen mellan dem i branta afsatser och här var det vi bestego den. Ned till gletscher-bottnen skådar högsta toppen af det nordliga Sulitelma (3798 fot enligt Wahlenberg och enligt den vanliga uppgiften mer än 6000 fot). I söder ansluter sig det flacka Lairo-fjellet, öfver hvilket riksgsänsen går från Saulo; vid dess fot ligger Lommi Jaure (2123 fot), som på Wahlenbergs karta förekommer mig draget för mycket åt norr. Dalen, genom hvilken den släpper sitt flöde, skiljer Rappisvari från Sulitelmas bas, som brytes i skrofliga afsatser. Mellan Lairo fjell och södra Sulitelma framlyser den stora SuHitelma-gletschern. På svenska sidan synas ödsliga, mer afrundade fjell, at hvilka blott ett utmärker sig för större höjd och djerfvare form (Staika (7) 4750 fot). Äfven norrot från Sulitelma framlyser ännu en hög berggestalt, utmärkt genom en ofantlig bergvägg med en kolossäl, djup urhålkning (Almajalosjekna på Wahlen org karta?). I nordvest se vi Blaamandens ofantliga, sakta sluttande gletscher-fält, i söder Saulos stolta pyramid, eljest blott ödsliga och ledsamma, vidt utsträckta fjell med snöfläckar och sjöar i urhålkningarne. Sulitelma dokumepterar Sig utan tvifvel såväl genom sin höjd som genom sin imposanta gestalt såsom dessa bergs konung, men också genom sitt stolta, afskilda läge, hvilket gör att man hindras från att se det förr än man står omedelbart framför det, åtminstone från djupet taget, medan det vida omkring dominerar de höga fjellen. Wahlenberg har bestigit det sydliga Sulitelma; äfven bestigandet af de andra spetsarne torde ej erbjuda några svårigbeter, men besvärligt blir det, isynnerhet när shöp smält så mycket som under denna torra och Varma sommar, i anseende till de stora skarpkantiga klippblock, som betäcka utsprången. Basen består af tjock glimmerskiller, ård som glas; topparne, mörkare till färgen, törde besta af diorit, att döma af de från dem nedfalina blocken. En smal landtunga skiljer Lommi Jaure och stora Peski Jaure och utgör vattenskiljet mellan Atlantiska hafvet och Östersjön; Peski Jaure tillhör, geografiskt, Sverige. På ditoch återvägen hade jag botaniserat och annoterat och kl. var 7 innan jag återkom. Nu gjorde vi oss klara till uppbrott och rodde ginaste vägen till Lars, som skulle följa med oss; vinden var gynnsam och vi skulle segla. Lars var borta, han hade farit med två qvinnfolk för att hemta hem hö och det dröjde ganska länge innan vi sågo dem återkomma, de begge qvinnorna sutto då helt beqvämt på hölasset och stickade strumpor. Under tiden hade ett primitivt segel gjorts i ordning till båten, en vacker björk höggs och qvistades och sattes fast till mast; klockan var nio då vi begåfvo oss på väg, moln hade samlats på himmelen och snart föll ett regn öfver oss. Men tack vare den gynnsamma vinden och en frisk rodd hade vi på 134 timme uppnått den punkt der den brusande forssen upplyste oss om att det var tid på att lemna båten och förlita oss på våra fötter. Fordrade den förut skildrade bergvägen redan vid dagsljus försigtigbet och uppmärksamhet, så var det under natten ingen angenäm uppgift att, knagglig som dygdens stig, vandra derpå utan att halka ned i en brusande afgrund eller tillfoga benen ganska kännbara smärtor, ty den ljusa nordiska sommarqvällen med Tcolnmassor och regn kunde lätt förvexlas med hvad vi kalla mörka natten. Men Lars kände hvarenda sten och så kommo vi lyckligt till första gård, der den påpasslige hunden genast blef ursinnig och rusade mot oss, till Lars och Sörens innerliga förnöjelse, ja den sistnämnde kunde ej berga sig för skratt en halt timme efteråt. Vid midnatt marscherade vi öfver de tysta, ödsliga bergflaken, de stora och små sjöarna blickade mot himlen och ljudet af våra fotsteg på stenen hördes tydligt i nattens stillhet. Kl. 341 började det dagas, så godt den mulna himlen det tillät, och vid ljusan dag en timme derefter befunno vi ossiStormoen. Efter några timmars hvila i enlada, der det var ganska kallt, fortsatte vi kl. 6 vår färd och kl. 11 inträffade vi i Venset. Efter att der ha intagit förfrisknirgar, sådana de stodo att erhålla, fortsatte vi resan, hvarunder vi ett godt stycke medföljde en ångbåt, och följande dag, fredagen, kl. 12 på middagen voro vi framme i Bodö igen. fn Rättegångsoch Pollssaker. Dubbelmord Kalmar den 4 Juni: Enligt till kronafaorden EFneman sistl. söndag ingången