Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 3

Bell På SILL UVlllvalde VETKSaDHELSIAlL. HUV nya elever hafva till nästa termin anmält sip Hvad beträffar undervisningsämnena i förbe rörda läroanstalt, så äro dessa följande nom ligen: historia och geografi, svenska, engelska grekiska och hebreiska språken, botanik, ma tematik, teologi och kyrkohistoria. (Dp. B.) — Sveriges folkmängd. Chefen fö statistiska centralbyrån har till K. M:t in kommit med en ötversigt af rikets folkmängc den 31 Dec. 1869, grundad på de föreskrifne årliga summariska folkmängdsuppgifterns från hvarje församling i riket. Enligt denne öfversigt utgjorde hela rikets folkmängd vic förlidna års slut 4,158,757 mot 4173,080 vic 1868 års slut, hvadan en minskning i folkmängden under föregående år egt rum al 14,323. Folkmängden å landsbygden utgjorde vid 1869 års slut 3,627,407 mot 3,649,241 vid 1868 års slut och i samtliga städerna 531,350 1869, mot 523,839 år 1868 I städerna tillsammantagna har således folkmängden under ifrågavarande år ökats med 7511. Folkmängden vari Stockholm vid 1869 års slut 134,650, mot 131,400 1868; i Göteborg 55,046 mot 53,448; i Malmö 24,627, mot 23,461; i Norrköping 22,997 mot 23,634; i Carlskrona 17,775 mot 17,564; i Gefie 13,184 mot 13,315; i Upsala 11,339 mot 11,156; i Jönköpiog 10.810 mot 10.494; i Lund 10,588 mot 10,526. I samtliga af ofvan uppräknade städer, utom Norrköping och Gefle, har således folkmängden mer eiler mindre ökats. Bland anledningar till den fortgående folkmängdsminskzsingen var statistiska centralbyrån ännvu ej i tillfälle att framhålla någon annan, än den ökade utflyttningen från riket, hvilken, enligt de ännu ej fullständigt ingångna namnuppgifterna från presterskapet, under 1869 uppgått till 39,000 personer. — Ea fornminnesförenivg i Finland. I Helsingfors Dagblad läses: För något mer än ett år tillbaka begärde Z. T. i detta blad aktning för en af Finlands skönaste och bäst bibehållna fornlemningar. De ord han då talade förfelade det närmast åsyftade målet, men de ha, måhända äfven af detta skäl, icke förklingat. De ha framkallat en känsla för våra fosterländska fornminnen, som någon gång senare äfven i detta blad sökt sig uttryck och, då man stundom förgäfves vädjat till det historiska intresset i värt land, har jemväl behofvet af en särskild förening till vära fosterländska fornminnens skydd och bevarande från glömska gjort sig kännbart. Vi ha i dag glädjen att för dem, hvilka med oss dela intresset för Finlands förbisedda fornminnen, tillkännagifva det en mängd unge mäu vid universitetet öfverenskommit att under professor Topelius auspicier bilda en fornminnesförening för Finland och i dessa dagar till regeringen inlemnat en ansökning om stadfästelse på stadgar. I det anmärkniogsvärda intresse, hvarmed regeringen understödt de få och ringa krafter, som egnats åt belysandet af Finlands arkealogi, ligger en tillförlitlig borgen, att konstituerandet af den första Finska fornminonesförening ej på detta håll skall möta något hinder. Vi kunna tillsvidare icke i detalj redogöra för den plan föreningen uppgjort för sig, men anse oss kumna nämna, att det fält, åt hvilket densamma beslutit egna sin verksamhet, är vidsträckt och erfordrar många och nitiska medarbetare. Det ringa intresse, hvarmed äfven våra vackraste historiska fornlemningar betraktas af den stora allmänheten, är anmärkningsvärdt och torde till hufvudsaklig del bero af de arkeologiska studierras försummande i vårt land. Och iännu högre grad beror deraf missaktningen för våra talrika förhistoriska fornlemningar, våra tornborgar, forngrafvar, stensättningar m. m., hvilkas betydelse af nog få ens erkänts. Men ursäktlig är riogaktningen af vår kyrkliga arkitektur och våra konsthistoriska minnen, hvilka måhända kunde lemna ett nog intressant material för studier äfven åt konsthistoriskt håll. Likaså förtjenar väl den nationella byggnadsstilen eller, om man så vill, det folkliga byggnadssättet och den folkliga slöjden äfven i vårt land uppmärksamhet, om ej i annan, så åtminstone etnografisk mening. Afser man åter den muntliga traditionen, så må oss tillåtas hänvisa till Hylten-Cavallius utmärkta arbete Wärend och Wirdarne såsom bevis på den nästan outtömliga källa på etnografiskt och historiskt vetande folklifvet och folktraditionen innehålla. Den som med oss en gång lefvat det finska folket nära skall erkänna möjligheten af dylika samlingar äfven i våra bygder samt att etnografin i sed, sång och saga hittills är föga mindre förbisedd hos oss, än den historiska kolonisationsoch lokaltraditionen. En naturlig följd af tiligare förhållanden är, att föreningens verksamhet i början framförallt måste afse våra fornlemningars uppdagande och skyddande på en gång emot det oupplysta intresset och den råa förstörelsen. — Aseptinen. I Upsala-Posten läses: Såsom allmänheten redan förut genom med