Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 2

ikasom en gammal krigare vid ett kändt kommandoord, och hans mörka ögon föllo klara och uppmärksamma på den talande. Ett par sekunder derefter sutto de båda männen i en utanföre porten väntande vagn. Under färden upplyste herr Denkwart att hans hustru, för blott några timmar sedan varit fullkomligt frisk, att hon plötsligen fått häftiga krampanfall, men att hon bindrat honom från att sända bud efter en läkare, under oupphörliga försäkringar att hennes illamående icke hade något att betyda, samt att hon kände sig bättre för hvart ögonblick, och att han slutligen med halft våld slitit sig ifrån henne, icke litande på att ett bud skulle medföra den snara bjelp han ansåg behöflig. Det dröjde icke länge innan vagnen stannade framför ett stort hus på södra Hamngatan; de båda männen stego hastigt uppför den breda stentrappan, hvarefter läkaren direkte infördes i ett mindre rum. Brokiga irilar öfversållade sidendamasten på dei snäckform monterade och rikt förgylda möblerna, fantastiska porslinspjeser stodo uppställda på antika hyllor, och luftiga draperier hängde öfver fönster och dörrar. På en liten soffa i detta rum, låg den sjuka, som med feberaktig envishet ej tillåtit att man fört henne till sängs. Den hvita, spetskantade nattdrägten föll tillskrynklad kring hennes fina gestalt, och ansigtet, som var vändt utåt rummet, hade en gråaktig blekhet, medan djupa, svarta ringar syntes under de mörka, vidt uppslagna ögonen. Tjenstfolket sprang rådlöst fram och tillbaka, medan ett äldre fruntimmer, i en sorts Angestfull förtviflan, sysslade kring soffan och nu häftigt sprang fram emot de båda inträdande männen. Jag har trott att Agatha skulle dö mellan mina händer, utbrast hon. sÅh herre Gud, herre Gud!