Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 2

sålt mig, bar nu fått sitt sista offer. IHon talade med bitterhet under det bon kastade sig fram och tillbaka. Ilennes bår hade lossnat från kammen och föll ner öfver kinder och axlar; hon strök tillbaka de mörka, orediga vågorna, och hennes händer knäppte sig mekaniskt tillsammans, — dessa händer, som nekat att kväppa sig samman till bön, medan hennes själ stött tillbaka tanken på att en makt skulle finnas, till hvilken hvarje menniska kan vända sig i en stund af sorg och bekymmer med hopp om bjelp och förbarmande. Hon hade sjelf trott sig om att kunna styra sina öden, och på den stråt hon vandrat fram, hade hon hvarken önskat eller sett sig om efter en ledande försyn eller en allgod Guds förbarmande. Så låg hon en stund försjunken i tankar. Det förflutna kom och försvann som bilderna från en laterna magica, och hon såg nu allt klarare hvilken eländig varelse hon varit. Om detta var ånger, denna oroliga, eggande känsla, detta evigt idislande af ett mörkt förgånget, då hade Agatha Denkwart under de senaste månaderna djupt ångrat sina dåraktiga handlingar och sin syndiga lefnad; men denna känsla hade dock icke lärt henne att förkrossande nedfalla i syndabekännelse och böner inför den misskundsamme Guden; den hade blott Järt henne att i förtviflan söka undfly sig sjelf, och när hon nu stod framför dep mörka dörr, som för till de okända, hemlighetsfulla landen, och blickade tillbaka på förgångna tider, så tänkte hon blott på hvilket stort misstag hon begått och hvilken dårskap det var att vika från det rätta. De bilder, som sväfvade för hennes syn, följde hvarandra allt snabbare. Nu började de jaga hvarandra tills de oredigt sammanblandades i ett töcken, ur hvilket vidunder