Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 2

För tre-timmar sedan... vi ryggar tillbaka... ni inser nu att ni kommit försentp, ett matt leende lekte en sekund öfver henres färglösa läppar. Ni blickar så allvarligt på mig, tillade hon med häftighet, har ni då aldrig sett en förtvilad qvinna, en qvinna, för hvilken hvarje minut varit som ett dödsqval och från hvilket endast döden kan befria henne... ty inte sannt, all er konst kan ju nu inte rädda mitt lit? Nej, jag fruktar det, sade läkaren, som uppmärksamt betraktat henne. Det flög som en ljusning öfver hennes dystra, redan af dödsskuggor omtöcknade anlete, och hon återtog med alltmera stigande häftighet: Det enda jag åvgrar, är att jag inte redan för tvenne år sedan tömde det der glaset — hon visade med den fina handen på de kringspridda skärfvorna — det hade hindrat mig ifrån... men, detta hör inte hit! Bäst hade varit om jag aldrig blifvit född! Hon dolde ansigtet i kuddarne, hvilka hon konvulsiviskt hade fattat mellan de små händerna, och en häftig skakning genomfor hennes späda lemmar. — Låt mig vara, doktor, det går snart öfver... jag känner nu så väl till de der plågorna... för öfrigt om ni än hade kommit tids nog, för att med någon underkur göra mig frisk igen, så hade ipgen mensklig makt varit i stånd till att tvinga mig att ens läppja på er medicin! Hon talade med hela energien hos en menniska med ett bestämdt mål i sigte och som beslutit att våga allt, för att nå detta mål, och fortfor: Jag är helt och hållet sjelf skuld till min olycka, mitt eget syndiga handlingssätt har slutligen fört mig dit, der jag nu stannar. Jag kunde inte längre lefva utan att tala, och jag kunde inte tala utan att dra skam och vanära öfver alla som stå mig nära! Den ställning i verlden, åt hvilken jag