Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 2

Om jag kunde få vara i fredo, sade den sjuka otåligt. Jag vill dö ensam! Hvad vill doktorn här?,.. Lemna mig... doktorn kan inte hindra mig från att dö! Hvad har fru Denkwart förtärt i dag? frågade läkaren, i det han fattade en af hennes kalla, fuktiga händer. Hon kastade en hastig blick på ett bredvid stående glas. Huru blixtsnabb den blicken än var, hade läkaren uppfattat den, och han lyfte glaset från bordet; men i samma ögonblick låg det i oräkneliga skärfvor omkring på mattan. Den sjuka hade slagit det ur hans hand och stod nu upprätt midt på golfvet. Hon yrar! Ack Agatha, hur är det! sade det äldre fruntimret och ryggade förskräckt tillbaka. Jag yrar, jag är galen, gå ut med er allesammans! ropade Agatha och föll åter maktlös ner på kuddarne, medan hennes man redogjorde för att hon just icke haft någon synnerlig aptit till middagen, utan endast törtärt litet buljong. Anton, sade den sjuka med matt röst, i det hon vinkade hr Denkwart till sig, det plågar mig att se så många ansigten omkring mig... för resten vill jag vara några ögonblick ensam med doktorn. Eftersom han ändå är här, är kanske detta det bästa, tillade hon tankspridt. Man rådfrågade hvarandra hastigt med blickarne, och när läkaren gjorde en bitallande rörelse, drogo sig alla, utom ban, in i det närmaste rummet. : Stäng dörren, sade Agatha med samma matta, halfhöga röst, och kom sedan hit, jag vill säga er någonting... luta er ner mot mig... närmare, ändå närmare, hennes röst dog nu bort i en sakta hviskning. När? sade läkaren, och det var med cn min af strängt allvar han nu böjde sig ned emot henne,