Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

Herr doktor! Jag får på det allvarsammaste och vänligaste anhålla om en timmas samtal med er. Ni hade för mycken tid för mig såsom sjuk för att jag skulle kunna anse möjligt att ni, såsom ni föregifvit, icke har någon alls nu. Hvad jag har att säga er är af vigt för mig och måhända äfven för er. Utfäst sjelf tiden när ni vill komma, och svara mig icke längre med toma undflykter. E. v. Wa Hon skickade af brefvet och erhöll en stund senare följande svar: Tacksam för er godhet att vilja träffa mig, kan jag dock ej begagna mig deraf, icke emedan — såsom jag förut föreburit — göromål hindra, utan helt enkelt emedan jag är skyldig såväl er som mig sjelf att icke vidare träda inom edra dörrar. Under er sjukdom var det annorlunda. Då behöfde ni mig och tanken på er belägenhet var ett harnesk, som gjorde mig oåtkomlig för allt hån och alla smädelser. Nu behöfver ni mig icke vidare! Skulle ni anse er böra hysa någon liten tacksamhet för mig och äfven vilja uttrycka den, så har jag en bön till er. Fullgör den och jag skall känna mig stolt och kanske äfven tyckli . — Betala mig icke för mina omsorger vid er sjuksäng. Jag tror knappt jag skulle kunna fördraga det. Och så ber jag att få säga er farväl. Jag tillträder om några dagar en ny befattning, långt härifrån, och får troligen icke mera återse er. —————— ——— Fabian K. Dagen efter sedan Fabian -: skrifvit detta uppbyggliga svar på fru von Wallentins vänliga anhållan om ett samtal började han att packa in sina saker till den förestående flyttningen, Stora lådor blefvo inburna i hans rum, och han stod i skjortärmarne och vi