Aftonbladet – 2 juni 1870, sida 3

jtivt hänseende ett betydligt och ändamålsenligt framsteg. Beträffande frankeringsfrihetens ekonomiska sida, så lär väl knappast kunta bestridas att såväl för ett statens uppbördsverk, som för en enskild affärsman är ändamålsenligt att, genom kreditsystemets afpassade tillämpning, bereda på samma gång afnämare en förmån och sig sjelf mera viost genom samtidigt större afsättning och högre pris för sina på kredit lemnade prestationer. Inom tullverket och vid jernvägstrafiken har kreditfrågan redan blifvit, enligt välberäknade nationalekonomiska grunder, sålunda ordnad, att nederlagsfrihet till princip blifvit beviljad samt att äfven obetalda paketer å jernvägarne befordras. Hvarföre icke tillämpa samma enkla grundsanning på postverkets affärsmässiga verksamhet? — Att staten erhållit relativt högre inkomster genom kreditsystemet inom de båda nyssnämnda verken, lär icke bestridas. Hvarföre således hindra postverkets tidsenliga utveckling genom att å ena sidan högt uppskatta dess förmåga att inbringa penningar, men å andra sidan binda händerna på detsamma, när det erbjuder sig att på ett fruktbringande sätt utvidga sin verksamhet? Beträffande de administrativa följderna af det kongl. förslagets antagande, så synes ringa uppmärksamhet blifvit af riksdagen lemnad åt det vigtiga momentet för frågans bedömande, att, genom trankeringsfrihets beviljande, framkomst skulle blifvit beredd åt de många tusentals bref, som årligen blifva å postanstalterna qvarliggande, emedan de, i följd af somligas okunnighet eller ovana, andras glömska eller tillfälliga omständigheter, icke blifvit af afsändarne frimärkte, eller från hvilka frimärkena råkat affalla. Afven af vanda korrespondenter och framstående affärsmän inläggas ofta bref ofrimärkta i breflådorna; — så onaturlig, så främmande förefaller äfven dem den ståndpunkt, som, oaktadt kommunikationernas underlättande i alla riktningar är tidens lösen, dock envist förbjuder kreditsystemets användande på inländska bref, oaktadt detsamma är antaget inom många andra af statsförvaltningens grenar och derjemte inom så godt som alla ci viliserade länders postverk. Utländingar bruka äfven ganska allmänt, vid sina besök här i landet, nedlägga i breflådorna ofrimärkta bref till inländska orter, för hvilket försök de af den svenska gästfriheten straffas med brefvensqvarhållande, och blifvaej litet förvånade vid underrättelsen att Sverige i detta hänseende befinner sig på de långt efterblifna nationernas ståndpunkt. Att betalde bref i allmänhet fortare och med mindre omständigheter än obetalde fråmkomma till ställen, aflägsna från postanstalter, ligger i.sakens natur; också. hade motståndet mot reformen varit falt förklarligt, ifall meningen varit att alla bref skulle afgå obetalde; men svårligen lär väl kunna nekas att det är en förmån för brefafsändarne, hvilka postverket väl snarare bör uppmuntra än afskräcka, att få välja mellan båda metoderne, hvilken frihet också otvifvelaktigt skulle framkalla; ökad korrespondens och högre inkomst. Vid sidan af denne: vigtiga och af andra länders erfarenhet bekräftade! förutsättning förfaller farhågan att reformen skulle— möjligen vid en eller annan större postanstalt — kräfva ökad tjenstepersonal, till fullkomlig menlöshet, då väl icke den ringaste betänklighetbör kunna finnas mot att ett mera produktivt verk antager flera tjenstemän än som behöfdes, då verket hade mindre göromål -och mindre inkomster. — Farhåganatt brefemottagare kunna kommaatt vidkännas utgifter för injuriebref eller bref; afsända allenast i afsigt att ådraga adressaten förlust genom lösen af värdelös -makulatur, kunde naturligtvis, här som i utlandet, fullkomligt upphäfvas genom medgifvande att; återsända sådana Bref såsom outlösta, äfven om de bhfvit öppåade. Andra kammaren, som icke ville emottaa den högre statsinkomst, hvilken genom införande af frankeringsfrihet var att emotse, fann sig, på grund deraf, föranlåten att äfven afslå. såväl portomoderationen för fanga bref, som den af behofvet Högt påkallade nedsättningen af paketportot. Sålunda skall väl äfven komma att fortfara det ofta praktiserade oskicket att emballera värdelösa föremål jemte sådana försändelser, hvilka icke, utan i sällskap med de förra, hafva tillräck: lig tyngd att få såsom paketer afgå, ett oskick, som tydligare än något annat ådagalägger den antika halten af nu gällande stadgar, som i vissa fall tillåta en tyngre försändelse att afgå postvägen för billigare pris än en lättare, en abderitism den post-. styrelsens systematiska vigtberäkningsförslag afsåg att upphäfva, men hvilken andra kam. maren funnit skäligt att stadfästa. Den nuvarande, i allmänhet mycket för höga, paketposttaxan föranleder dessutom helt natur-, ligt att många tillämnade, paketer antingen icke afsändas eller afvakta tillfälliga och billigare befordringvägar, samt att äfven småpaketer -befordras .med .jernvägarne, dit sådana naturligtvis icke egentligen höra, och hvarest deras spedition, för att argumentera med andra kammaren, antagligen föranleder: ökadt behof af tjenstemän. Dessa -trenne konservativa beslut hafva dragit ett streck öfver den fortgående utvecklingen inom post-, verket och ådagalägga nogsaint att specifika förvaltningsfrågor icke alltid kunna af folkvalda församlingar vid första framläggandet i! påräkna en välgrundad och tidsenlig lösning. c : Frågan om frankeringsfrihet lär väl dock icke -härmed böra anses afslutad, enär näppeligen torde kunna bestridas förvaltningsmyndighetens befogenhet att tillåta adressat, om; han sådant önskar, att lösa till postanstålt; ankommet obetalt. bref, mot gäldande af be-; löpande porto, med tillägg af bokföringsafitt. , ; f ? En väsentlig olägenhet af andra kammarens stationära beslut rörande postverket tycks sålunda kupna på administrativ väg i allmänhetens intresse oskadliggöras. PP I 1 Hibertetrnntsastr ters.