Aftonbladet – 2 juni 1870, sida 2

ligen kunna få utbyta tankar om saken. Han gick in, och Fabian började åter si spatsertur, När professorn åter kom ut, såg han ovan ligt allvarsam ut. Huru är det, frågade Fabian. Illa! En hetsig nervfeber i faggorna. Och han började redogöra för symptomerna Fabian sökte häronder oaflåtligt och mec den allra största omsorg att borra sin käpj ned i en bristfällighet mellan gatstenarne. Nä professorn slutat, tog han upp käppen, synade omsorgsfullt dobbskon och sade: Sv inveckladt och farligt fall; Det vill mycket till för att patienten skall gå igenom. Hvad har ni föreskrifvit? Professorn nämnde det. Duger inte., afbröt Fabian med samma lugna röst som förut. Med den rågimen skall hon dö senast på 14:de dygnet. Här måste blifva en helt annan behandling, Ni har väl inte lemnat några recepter deruppe? Herr doktor, genmälte professorn, som först känt sig förbluffad och sedan harmsen öfver Fabians korta, osminkade förklaring, ni är utför god, som tarså liflig del i en sjuklom, som är under min behandling; men jag år erinra er om, att jag inte sagt er mina wsigter för att-ställa dem under ert förmynlerskap eller för att låta er bemöta mig såom vore jag en skolpojke. Ha, ja, jaså! Min mening var ej att såra r; men jag talar alltid såsom orden falla Jag tänkte ej på, att man naturligtvis näste känna sig stött, när någon tviflar på tt man förstår allting. Jag ville blott säga, tt den här sjukdomen är mycket farlig... tt hon kan dö i den och det vill ni väl änock inte. . Gud bevare mig, sade professorn, åter ppmjukad genom uttrycket i Fabians an