Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 3

i porna, äro å hvardera sidan marmorgrupper, den lena Judaskyssen, Jesus och Judas, den andra -Si menniskan, Jesus och Pilatus,. Och skåda vi Inu uppåt frappan. Jag Besökte den onsdagen i påskveckan. Den var till trängsel uppfylld af menniskor, uppifrån och ända ned, menniskor af alla I slag, böga och låga, eleganta och trasiga, prester och lekmän, grånade och barn om hvarandra. Alla jansträngde de sig att komma uppför. De ansträngde sig, ty de måste alla än i dag såsom på I Luthers tid streta uppför trappan på sina knän; ve den som försökte annat. Dertill kysstes af många träbeklädnaden å hvarje nytt trappsteg en eller flera gånger. Många stodo dessutom nedanför, väntande att finna plats. Bland dessa varsnade jag en moder med sina tvenne barn, uppenbarligen tillhörande den fina verlden. Modren sjelf tycktes icke hafva lust att blanda sig bland den brokiga mängden i trappan, men hon syntes mycket angelägen, att hennes båda små skulle få del af det heliga rummets välsignelser. Det äldre barnet, en flicka, gick också villigt med den åtföljande tjenarinnan och började den egendomliga knävandringen. Men en liten treeller fyraårig pilt tycktes icke finna denna nya lek rolig. Endast efter många förmaningar bragtes han att följa med de andra, sprang tillbaka till modren, fick nya förmaningar, böjde åter sina fnän på trappan och vände under krypandet uppåt sitt hufvud många gånger till modren med otåliga blickar, sedan han nu, genom den efterföljande hopen hindrad att återvända var nödsakad att forsätta färden. Det hela var en underlig, en i hög grad gripande syn. Hvartill allt detta? frågade jag mig sjelf, ehuru jag väl redan kände svaret på denna fråga. Det skulle dock snart gifvas mig något fullständigare än tillförene. : Då jag, som icke hade lust att göra någon knävandring, genom en af de angränsande trapporna ville gå upp till det ofvan liggande kapellet för att se hvad som kunde ses af den märkvärdiga bilden, märkte jag nederst i denna trappa midt emot hvarandra å väggarne tvenne anslagstaflor. Såsom öfverskrift å den ena af dessa, fann jag den i Rom öfver kyrkodörrar och annorstädes ofta förekommande inskriften Indulgentia plenaria perpetuar ) Derunder lästes på franska språket, hvilket äfven i Italien är mycket allmänt kändt, bland annat följande: — — — Denna trappa har i alla tider varit mycket besökt af troende af båda könen och af alla stånd hvilka stego uppför densamma på knä och med andakt. För att förmå de kristna att mer och mer fullborda en så from och för brinnande själar så nyttig andaktsöfning, beviljade Leo IV år 850 och Pascal II, genom sin bulla den 15 Aug. 1100, nio år aflat för bvart och ett af den heliga trappans steg, som bestiges på knä med ett förkrossadt hjerta under bön och betraktande af vår Frälsares Jesu Kristi lidande., Så mycket bade väl redan Luther förefunnit af dessa aflatslöften, då han bevektes att såsom en af den katolska kyrkans lydige son på sina knän söka blifva delaktig af den heliga trappans välsignelser. Det var just här i Rom, krypande på ecala santa, som han för tredje gången och allraväldigast, såsom ett åskdunder 1 sitt inre, förnam romar-brefvets hufvudlära den rättfärdige skall lefva af tro, genomtränga och upplysa sin själ, det var här under trogen utöfning af den ännu vidlådande vantrons förpligtelser, som han fick en af de kraftiga impulserna till reformationen. Sedan Luthers tid bar katolska kyrkan icke reformerats. Det visar sig äfven här. Man har sökt göra besöken i scala santa och dessa romerska dygdeöfningar ännu begärligare, såsom man kan finna af anslagets nu följande fortsättningar, först samma tafla som det föregående: Pius VII beviljade ånyo genom ett dekret af den 2 Sept. 1817 denna afiat men för evigt och förklarade, att den också kunde: användas för själarne i skärselden. — Anslagstaflan å den motsatta trappmuren innehöll åter nedanstående underrättelse på italienska språket: Il sommo pontifice (påfven) Pius IX har under sin lyckliga regering genom ett påbud af den 19 Dec. 1856, för att för de trogna underlätta förvärfvandet af den heliga trappans aflat, värdigats medgifva den äfven åt dem, som med andäktig ginnesstämning under här nedan uppräknade tider på knä stiga uppför de tvenne trappor, söm äro densamma närmast. 1:0o Hela fastan, 0. 8. V. 0. 8. V. Detta tillägg har uppenbarligen föranledts deraf, att trängseln i scala santa sjelf stundom varit alltför stor. Emellertid är detta påbud lika betecknande i sitt slag som å andra sidan det frivilliga kyssandet af den smutsiga träbeklädnaden å scala santa. Det visar, att de troende hoppas, och att Pius IX vet gig kunna meddela, den välsignelse, fom man egentligen härledt från relikerna, genom hvilka ting som helst, blott de blifva afgudiskt vördade. 1 När iag efter ett kort besök i öfre våningen af detta vidskepelsens hem åter nedgått utför en af de mindre heliga trapporna, vände jag mig till tiggarmunken i sin klosterstol vid utgängsdörren. Denne väktare af jordens allraheligaste hade radband, medaljer och fotografier af scala santa till salu. Af dessa senare önskade jag förvärfva en. På min fråga efter priset svarade munken: Man ger en allmosa efter bebag.. Då jag icke hade lust att gifva någon allmosa, betalade jag värdet, efter den erfarenhet jag redan hade vunnit Rom. Då träffade mig den anmärkningen: Detta ir för litet att vara almosap. N — Ur Hector Berlioz lif. Man läser i mutidningen Tonhalle följande: En episod i Hector rlioz memoirer skildrar lifligt de lidanden, hans jerta måst utstå till följd af hans böjelse för larriet Smithson. Ett engelskt skådespelaresällkap gasterade på Odeon-teatern i Paris. Berlioz åg för första gången ett Shakspeares sorgespel, Hamlet, med miss Smithson såsom Ophelia. amtidigt med det öfverväldigande intrycket af jet Shakspeareska dramat träffades ban blixtnabbt af en ursinnig passion för den vackra skåespelerskan. Han förlorade alldeles sömn, själsfänstighet, allt intresse för sina älsklingsstudier, I förmåga att arbeta... Utmattad af att dagarne ända utan något mål gå sysslolös på gatorna i aris och dess närmaste omgifningar, insomnade an en gång i snön bredvid den tillfrusna Seineoden, en annan gång ute på fria fältet, en tredje ång vid bordet på ett boulevard-caf6. ffter den ämnda representationen af Hamlet hade Berlioz estämdt föresatt sig att aldrig mer utsätta sig ör en dylik uppskakning. Men ban kunde ej ita bli att se Romeo och Julia. Effekten deraf ar förfärlig. Från tredje akten förmådde han, om för öfrigt ej förstod ett ord engelska, knaps ast andas, en jernhand kramade ihop hans hjerta ch han utbrast af innersta öfvertygelse: Nu är KR förlorad. Från Shakspeare-föreställningarne höll han sig med ett slags dödsångest, men dock rubblade han oupphörligt på bur han skulle unna ådraga sig miss Smithsons uppmärksamhet, v han vågade aldris komma i hennes närhat