Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 2

så mycket lättare nu, när det är solklart att hvad som skedde var nödvändigt. Man rår inte för, att man är för intagande såsom väninna, och att göra alla lyckliga står inte inom det möjligas område. Trösta sig med det, min lilla nåd, och så ödmjukaste tjenare. Frw v. W.: vVänta, ännu ett ord, professor. När skall han tillträda den der platsen i Söderhamn? Professorn: Hm. Låt mig se, om jemnt två månader. Hm, jag har iogenting emot honom, önskar till och med att jag kunde vara honom till någon nytta; men jag får bekänna, att jag inte gerna ville, att det skulle komma några hinder i vägen för den der flyttningen. Fru v. W. Jag förstår edra anspelningar. Ni kan vara lugn, professor. Jag kommer nog inte att hindra flyttningen. Professorn: Ja, jag vill hoppas det. Ni är i allmänhet något klokare än de öfriga af ert kön; men qvinnan har så många besynnerliga ider — jag hoppas, ni förlåter — och framför allt,en ursinnig motvilja för att lefva sorgfritt. Odmjuka tjenare. (Forts)