Aftonbladet – 31 maj 1870, sida 2

men dock ej det, som jag framförallt bord: hafva sagt er: att den tacksamhet, som n förvärfvade er vid min dotters sjuksäng, e tillhör de saker, som försvinna med den nedgående sölen, utan skall bestå ehvad som är ar inträffat och kan komma att inträffa. — Och huru lätt bör det icke vara att förgäts de vedervärdigheter, som en mersklig hanc kan råka tillfoga oss, om det är denna samma hand, som genom sin skicklighet och oförtrutna möda återgifver oss en dyrbar anförvandts lif. Det talas om, att all verksamhet är ilika hög grad förtjent af samhällets aktning och att ingen rangskilnad i arbetet bör finnas. Detta påstående kan icke vara annat än falskt. De, som offra sitt lif och sina krafter, som försaka sin hvila och sin njutning för sambällets nytta, välfärd och höjande, måste intaga en högre plats än de, som blott hafva sig sjelfva och sin familj till syftemål för sin verksamhet. Jag anser, att edert kall, skött såsom ni sköter det, är ett ibland de högsta, som finnas — och, tillåt mig äfven säga, ett ibland de lyckligaste; ty det innefattar en vexelverkan af kärlek och aktning emellan er och menskligheten, Att be inom dä bär medvetandet af detta, är jag öfvertygad om, och. jag hoppas, att den du icke skall vara aflägsen, då ni äfven fullt och tydligt-erkänner det och sålunda förjagar ödsligheten ifrån edert lif. Ni har nå sagt oss farväl såsom läkare, för att måhända en gång i bekymrens och farans stunder blifva rätt hårdt saknad. Såsom vän får ni dock icke alldeles öfvergifva oss, utan kom ihåg oss, när dagen någon gång förefaller er lång och ni icke vet, uru ni skall använda alla dess timmar. E. v. W