Aftonbladet – 30 maj 1870, sida 3

j Orupska tvåvåningshusen, förutom de till alla dessa hörande ganska talrika uthusbyggnaderna med de: ras rikliga tillgång på brännämnen, hvarjemte taket på det närmast intill Orupska gården liggande Rådbergska stenhuset var svårt angripet. Ehuru således faran från de större utåt torget belägna husen visserligen var ganska stor, syntes dock en ännu större hota från de många inpå gårdarne belägna uthusen, hvilka i 2 å 3 dubbla rader lågo i svit med hvarandra och som emellan sistnämnde stenhusbyggnad och fabrikör Cederskogs inpå gården belägna mindre boningshus öfvergingo till en oafbruten sammangyttring. : Allt berodde nu ögonskenligen derpå, huruvida man skulle kunna försvara såväl Cederskogska byggnaden som åstadkomma ett afbrott i branden, innan den fattat uti de många uthusen. Så svår, för att icke säga omöjlig, denna uppgift än föreföll, då elden och röken lågo på, skred dock militären raskt till verket. Med det unga befälet i spetsen och öfverst på takåsarne störtade sig en del af manskapet öfver de närmast intill elden belägna husen, för att med yxor och släckningsredskap mota den väldige härjaren, under det andra afdelningar skötte sprutorna eller hjelpte till med vattenlangning. an hade nu tillfälle att erfara, af huru stor vigt det är att inödens stund kunna räkna på ett hurtigt befäl och disciplinerade trupper. Segren vanns också på denna vådliga punkt; den nämnda försvarslinien blef här gränsen för den härjande fiendens framträngande. Under det detta tilldrog sig på Cederskogska och Rådbergska gårdarne hade emellertid extratåget från Uddevalla anländt med en afdelning af denna stads frivilliga brandkår, medförande 2:ne sprutor och ett förträffligt vattenuppfordringsverk, hvilket senare auktoriteterna derstädes vålvilligt hitsändt. — Arbetet, hvilket mångenstädes redam börjat slappas i den mån folket förtröttades och ej mera kunde uthärda den pinsamma röken och den starka värmen, fick nu förnyad fart på alla unkter. På sådant sätt räddades åtminstone landssekreteraren: Almqvists hus, hvilket starkt hotades med antändning. Då emellertid folk och redskap vid brandens spridning inåt staden dragits ifrån det första brandstället, uppstod derstädes. ny fara från det omnämnda magasinet, hvars kroppås och taklist ånyo började brinna. Det var under sådana förhållanden en lycklig omständighet, att ångbåten Mariestad, från hvilken elden varsnats långt ute på sjön och som derföre satte fart med full mas skin, anlände till kajen. Dess befälhafvare, kapten jöberg, hade ej förr fastgjort tartyget, innan han i spetsen för besättningen lät till högsta gluggen af det höga magasinet uj pföra en i hast improviserad plankbrygga, medelst hvilken vatten upplangades till öfversta loftet med den goda verkan, att elden derstädes för sista gången släcktes. Sedan alfara på detta ställe sålunda var förbi, vände sig hr Sjöberg med sitt folk till det brinnande Rådbergska huset och det derifrån hotande apoteket. Åtföljd af besättningen, klättrade styrmannen: Mebius ända upp till kroppåsen af sistnämde byggnad för att öfver dess gafvel utbreda fartygets itförda segel och derifrån bespruta Rådbergska huset. Här sutto de nu hela tiden i elden och röken och gehomdränkta af vatten tills elden, med biträde af en längre ned utefter ränndalen placerad sprutslang och uppfordringsverket från Uddevalla, å förutnämde brinnardde tak blifvit fullständigt släckt. Till den framgång, man på denna och öfriga pukter genom ihärdiga emödanden lyckades tillkämpa sig, bidrog också i ej ringa mån den omständigheten, att den häftiga vinden något saktade sig samtidigt med att den öfvergick till nästan rent nordlig och dervid fick: riktning utåt torget, i stället för att den förut legat på de österut liggande husraderna. Redan kl. mellan 7 och 8 var man öfverallt herre öfver elden, och vid 10:tiden kunde faran anses öfverstånden. För att dock under natten hålla folket på benen aflossades vid nämnde tid förnyade larmskott, åtföljda af klämtning. Manskapet af Westgötadals regemente återvände nu till Grunnebo, hvarvid likväl ett detachement qvarlemnades till biträde i händelse elden ånyo skulle uppflatnma. När elden angripit Skarinska huset fattades alla i denna rote boende af förskräckelse, och en hemsk flyttning begynnte. Torget, residensgården och vestra plantaget fylldes af kläder och husgerådssaker, under det att varulagren buros till skilda hus. Om anblicken häraf var nedslående, så var det deremot så mycket mer glädjande att se stadens elegantaste damer, tjenstemän vid kansliet, skolan o. s. v. samt den studerande ungdomen blanda sig med soldaterna och något arbetsfolk för att fylla vattenlangningskedjan. Visade något arbetsfolk, ty vi måste tillstå, att en alltför stor del arbetsföra och åtminstone i någon mån vid kro peligt arbete vanda personer af båda könen met änderna i fickorna eller med korslagda ar-. mar overksamma åskådade förstörelsen och arbetet att hämma den. De nedbrunna husen voro samtlige försäkrade i städernas allmänna brandstodsbolag för nedannämda summor: handl. Hedmans hus 9000; Strömbergska arfvingarnes 18,150; enkefru Appelbergs. 16,400; f. d. Orupska huset 27,000; 0. V. Skarins 21,200 — 91,750 rdr, hvartill komma större och mindre : brandskador å uthus, så att detta-bolags förlust kan beräknas till åtminstone 160,000 rdr. Af lösbo och varor voro försäkrade: i Svea för 82,300 rdr och i Skandia för 45,800 rdr. I städernas bolag till försäkring af lösegendom uppgår beloppet till 35,500 rdr; men efter kalkylering anses förlusten endast komma att utgöra vid pass 20,000 rdr. Hvad beträffar enskilta personer, som under branden utmärkte sig för synnerligt nit och raskhet, så hafva vi blifvit uppmanade att, utom besättningen å Mariestad och dess styrman, särskilt omnämna brandmästaren för frivilliga brandkåren hr C. Carlberg, chefen för stadens spruta n:o 1, hr A. O. Andersson, samt studerandena Sooth och Wennersten.