Aftonbladet – 30 maj 1870, sida 2

Jag tackar er för de orden. Jag skall också inte bedraga er. Vill ni säga för hura mycket man anklagat mig., Man har berättat mig, att ni har två intimare bekantskaper: den ene, en aflägsen frände till mig, löjtnant von Pihlen, den andre ea ung litteratör. Ni lär med dessa edra vänner en afton för någon tid sedan halva suttit inne på en källare. I tre haden tagit plats vid ett enskildt bord, der snart den största frispråkighet äppstått. Såväl mitt som min dotters namn hade blifvit nämndt under sådant skämt, som jag här önskar slippa upprepa. Detta skämt blef hördt af lera och, har inte allenast gifvit anledning till mycket, isynnerhet för mig, sårande och anstötligt prat, utan äfven låtit framgå, att det emellan er tre egt rum ett slags öfverenskommelse eller förening, som haft mig och min dotter eller rättare vår förmögenhet till syftemål och varit af den lägsta och föraktligaste beskaffenhet. Är det möjligt, doktor, att detta kan vara sant? Ja, det är sant. Ni har verkligen kunnat ingå ett sådant förbund ? Ja.n Fra von Wallentin såg stelt på honom. Hon tycktes vänta, att han skulle säga någonting mer; men då han förblef tyst och orörlig, återtog hon: Hvad skall jag kunna tänka om er efter någonting sådant? Ni skall förakta och afsky mig. Men i himlens namn har ni då ingenting att säga till ert försvar, ingenting, som kan sprida en mildrande dager i allt detta förhatliga mörker? Hvad skulle jag kunna anföra, sade han och lyfte långsamt upp sitt likbleka ansigte, jfver hvilket ett slags hånföll förtviflan nu hvilade. Vill ni att jag skall berätta er