Aftonbladet – 30 maj 1870, sida 2

min. Det låg fastmer ett stundom tankspridt, stundom oroligt uttryck öfver hans ansigte, och fru von Wallentin kubde icke undgå att märka, att hans blick hvilade på henne så ofta tillfälle dertill gafs. : Emellertid undvek hon omsorgsfullt att komma honom nära. Hvad hon: hört och sett förföljde .henne och höll henne tillbaka hvarje gång hon kände lust att tilltala honom. Så hade största delen .af aftonen förgått, då vår värdinna, som hela tiden både fruktat och längtat efter professor Z:s närmare förklaring, omsider fann ett lämpligt tillfälle för denna vigtiga akt. Hon tecknade ät professorn att begifva si in i ett litet kabinett,. som. för tillfället sto tomt, och var just på -väg att begifva sig efter honom dit in, då hon anhölls af Fabian, som stod allena vid ett bord i salongen och bläddrade i ett häfte gravyrer. Ett ord i förbigående, sade han med det gamlå, ironiska tonfallet i sin röst. Se ej. orolig ut. Jag skall inte uppehålla er många sekunder. Jag vet ju, att ni i afton lefver för högre intressen än tankarne i en opolerad läkares hjerna. Jag ville blott, som hastigast, säga, att jag hade orätt, när jag påstod att det inte kunde roa mig att se er såsom värdinna för alla dessa menniskor. Det har tvärtom roat mig obeskrifligt, och om ni inte misstycker skulle jag be att nu få framställa en fråga till er. Låt höra. Skulle ni väl kunna tänka er en högre lycka än att, om ock blott för en enda dag, få vara till såsom solen, skönare och mer glänsande -än allt annat, tillbedd såsom en guddom af några, värmande och eldande alla och sjelf värmd och eldad af intet annat än er sjelf?