Tan IE tt I JA iv Sender fö Ang Dernäst Fo gar i Medelpad oc Helsingeland en på några sidor af d:r H. Hil debrand gjord framställning af det, som h Sidenbladh skrifvit på 29 ark och afgifvi till vitterhets-,, bistorieoch antiqvitetsaka demien om sina undersökningar af besagd fornlemningar, och innehåller som värderikas några rättelser af fel uti Liljegrens Runur. kunder, men kan föröfrigtblott anses som et register öfver hr Sidenbladhs manuskript. för Vidare är den äldre Jernåldren i Norrlanc re af Hans Hildebrand en skrift på 110 sido 3. och med 17 träsnitt samt 2 plancher. Mec NYlde gjorda fynden visar hr Hildebrand du att jernåldren i Sverige räknar anor från tt ) Vår tideräknings första århundrade, hvarde jemte han med goda skäl motarbetar den de HOS granvarne på andra sidan Sundet anCItagna indelningen af tre jernåldrar, medgifvande endast tvenne sådana, af hvilka han ef anser den yngre taga sin början något efter det femte århondradet. Den förslagsmening förf. slutligen såsom resultat framställer i afseende på invandringen till nordliga Norge, .. Jatt den skulle skett från Mälartrakterna genom Helsingland, Medelpad och Jemtlaud, är icke så ny, som förf. antager, utan har redan 1853 blifvit i Sohlmans Nordiska. Tidskrift framställd och arkeologiskt motiverad. Ytterligare innehåller Tidskriften tvenne stycken af d:r H. Hildebrand: Sveriges Fornminnesföreningar, en historik öfver dessa, och Bidrag till Svenska medeltidens konsthistoria, y) detta med 29 träsnitt. I det senare af dessa arbeten framställes prof på 1:0 målningskonsten under perioden 1150—1350 genom beskrifningar om och några få afbildningar af målningar i Wrigstads, Hjälmseryds, Bjeresjö, Estuna och Råda kyrkor; 2:0 vår äldre medeltidsskulptur med teckningar af grafstenar, funtar, m. m.; 3:0 kyrkomålningar från slutet af medeltiden, af hvilka förf. dock endast håller sig till dem, som ännt fionas eller, enligt uppgifter i Periogskölds handskrift, funnits i erkestiftet. Såsom resultater af de samlingar, historiska museum gjort på detta område, torde dessa anteckningar vara mindre tillfredsställande och något oegentliga. Intressantast hade varit, om rikligare prof på de i musei egö varande teckningarne kunnat lemnas. LiIstan på namngifna svenska kyrkomålare under medeltiden är mycket ofullständig. Der förf. vill ur de spridda anteckningar draga resultater och göra sammanställningarne, röjer sig bristande kritisk förmåga på detta omJråde, Det är en alldeles oriktig uppfattning att tro, att det kyrkliga måleriet utvecklade sig från början af 1400-talet, så att det hade nått en högre grad af fulländning vid början af Gustaf I:s regering än under erkebiskop Jöns Bengtsons tid. En betydlig försämring i stil märkes, då man jemför dem som härröra från 1430-talet och dem, som bära märke att vara förfärdigade under Jacob Ulfsons tid mot slutet af 1400-talet. Edebo kyrkas målvingar kunna icke härröra från Gustaf I:s tid, utan bära mycket bestämd prägel af att vara utförda i början af 1400talet, om icke förr. Den ädelhet och det statuariska lugn, som visa sig i figurerna, t. ex. i den ståtliga. gruppen af Kristus med de visa och fåvitska jungfrurna, vitna tillräckligt om målningarnes ålder. I allmänhet är förf. med allt sitt nit nog positiv i sina egna antaganden och stundom kanske något väl öfvermodig i bedömandet af andras meningar och arbeten. Slutligen bar Tidskriften en af riksantidui B. E. Hildebrand gjord belysning af9 en frågan: Till hvilken tid och hvilket folk böra de svenska hällristningarne hänföras? Här, sedan förf. framställt de resultater, hvartill hrr Axel Em. Holmberg och Carl Georg Brunius kommit genom sina iakttagelser af hällristniogarne, anför han några allmänna betraktelser, grundade på hällristningarnes 2: beskaffenhet och innehåll,, samt framlägger i detta afseende ae iakttagelser, 5 ittills, okända fornlemH som han gjort på ningar af denna art inom Östergötland, utjalar sin åsigt; grundad på eget åskådande f hällristningarne, att dessa konstprodukter hvarken i atseende på utförandet eller nnehållet vitna om någon högre kultur, ehuru Fa FSE ap Sy pm spe n och annan figur röjer någon händighet Tv utt bearbeta hårda klippstycken,, samt ifråPå sasätter om ett folk; som känner bokstafskrift, skulle vilja begagna sig af en så ofullomlig bildskritt, och kommer, efter skärkådande af både andras och egna tankar, ill följande bedömande: Owm hällristningarne cke tillhört bronsåldrens folkstam, så måste le vara att söka, antingen bland nordens dö rbefolkning, som ännu icke begagnade vaSö en af metall, utan af sten och ben, eller land den senare inkomna jernåldersbefolkingen. Skall jag välja bland dessa båda tterligheter, så måste jag anse riktigare att nföra hällristningarne till stenåldern än i ll jernåldern. Jag kan väl icke för egen el med säkerhet bedöma huruvida Brunius ar rätt i sitt påstående, att dylika ristningar Inl unnat utföras endast med stenverktyg, men g anser detta mycket sannolikt, då det är llmänt kändt med hvilken utomordentlig ticklighet stenåldersfolket bearbetat den årda flintan och borrat hål genom diorit ch andra hårda stenarter. an Vi hafva till sist. sparat det, som vi uti tilli dningsföljden öfverhoppat, nemligen Utdrag ski antiqvitetsintendenten P. A. Säwes afgifna rättelse för år 1862 samt den dervid fode Ordlistan från Westergötland. Ledsamt g hafva vi dock dermed icke gömt det! yn; sta till sist, utan just ett sådant stycke, det m vi skulle önskat icke hafva funnits i t verk, som bär det vackra namnet Antirarisk Tidskrift för Sverige, Härmed åsyfta gister öfver inom och utom kyrkor varande rpminnen, hvars genomgående för den, som öjligen står ut med det, smakar som en ästicka, skulle smaka en hungrig, och hvilket pister äfven icke saknar fel; utan vi åsyfta dock icke utdraget (pag, 79—157), detta blif dlistan från Westergötland, hvarom både j ekon n och måste sägas, att en sämre skörd): säkerligen aldrig gjord på ett rikt och )Vars iktuppfyldt fält. Det första ordet i li-)S5er: un är Agnhvete, som förklaras vara hveteSe05 d agn. Apgnhvete betyder hos vestgöten on dant hvete, som är fullt af agnar, och den )F2Y rde författaren har aldrig Kunnat, i sin kuld, hitta en bättre rubrik, en sannare dikt rerskrift på sitt opus, ty Ordlistan inneller (den har 862 ord, men deribland i det rmaste 300 oriktiga) fullt en tredjedel feligt angifna eller orätt förklarade ord. — en ) häfti sanning rikligt tilltagen procent af agnar följa nd hvetet. Med gotländskan, sitt mo-af N rsmål, till handlykta har samlaren sträfvat Jen i m, men en tredjedel af tiden gått pålådal loväg, glömmande att låta lysa och leda drale af de svenska landskapsmålens polstjerna, ängb I fornnordiska tungan. Felen i detta lilla sayo ,ete äro så många, att man, vid anförande batt några deribland, är förlägen om, med hvil-af C ) eller med hvilka flockar deraf man skall via ja. drdlistan har ett slags inledning, deri för-,, taren säger att i Wadsbo och äfven flerVolta des i Westergötland förekommer det gutala I. Vi vilja upplysa att det förekompray öfver hela. Westergötland, sålunda i begge I der n en af detta landskap. Det gotländska (!) öfver höres ock någon gång säger författaren. och hb skligtvis nämner han, att detta är lika med dagar franska ou, hvarigenom en jemförelse är d med ett af tidskriftens lä än RTR ELER DNE läsare säkerli-1868 Ker