Paret ar ig AT RR VAT AUTUKLITG äl ut dylika under åren 1836, 1847 och 1863 b nissVit utarbetade, torde dock lagen i n re Jän ett hänseende kunna anses som ett lenttidigt till verlden kommet foster. Der uni) omständighet är emellertid så mycket n att beklaga, som sjörätten onekligen före kliga den egendomligheten, att dess stadgand a till företrädesvis äro af praktisk natur och 1 i, hy ) göra föremål för en snart sagdt daglig ti före lämpning, så att foljderna af en uraktlåt tor, Sorgfällig revision innan arbetet som lag go lade ) kändes, måste bli långt kännbarare, än i frå ent)Om andra delar af lagstiftningen. Det är ock ill jallmänt bekant, hvilken meningsskiljaktigh i mänga fall råder här i landet, om hv: je som skall anses som gällande sjörätt, oc det) detta icke blott bland jurister, utan äfv ämoch isynnerhet inom affärsverlden, som mi har Jän Dågon annan är intresserad att kunna I rn I en klar öfversigt af sina rättsförhållande var Man måste också medge, att sjölagen förete ring ) Många svårigheter i sådant hävseende. E1 Det är sålunda ett i hög grad tidsenlig dt. företag att utgifva ett arbete sådant som de atVi här anmäla och hvilket ntan tvifvel ska öm be en väsentlig lucka i vår juridiska litte I ratar. ych . Förf. har valt den systematiska formen fö der Sin framställning af sjölagen, och detta för modligen derföre, att han velat, för att erni tv större fullständighet, på ett ställe ge en ut af) veckling af de till hvarje ämne hörande stad. ganden. För vår del skulle vi hellre sett kel att han anknutit sin tolkning af lagen till de jer särskilda paragraferna i form af fortlöpande ykommentarier, emedan det i hög grad tjena VR till att lätta öfversigten, och emedan man icke ;ft kan neka att sjölagen i allt väsentligt sjelf ka lemnar oss ett system; men i alla händelser tt Jär denna sak dock af ringa betydenhet. Enon ) ligt hvad förf. i sitt förord uttalat, har han vd ) förnämligast haft till syfte, att för det praktiska behofvet tillgodogöra lagens grundsatin )Ser, på samma gång han icke heller uraktlåsin nuvarande ståndpunkt fordrade. I hvad dubbla uppgift, skola vi, i den mån det begot närmare utreda. Redan straxt i början af arbetet (sid. 12) påpekar förf. en ganska märklig lakun i sjö lagens stadganden, hvilken är af så mycket t Större betydelse, som fråga är om ett i praktiskt hänseende särdeles vigtigt fall. Uti de flesta främmande sjörätter finnes nemligen ett allmänt förbud mot-att för skuld belägga fartyget med qvarstad, när det redan intagit lasten och är färdigt att gå under segel, utan att en motsvarande bestämmelse finnes upptagen i svenska lagen. Visserligen kan det ej vara tvifvel underkastadt, att ju detta blott genom ett förbiseende blifvit uraktlåtet, enär lagens föreskrifter, att hvarken befälhafyaren (S 50) eller någon af besättningen ( 62) som å sogelfärdigt fartyg i tjenst är, må för gäld bysättas eller inlastadt gods, som tages i mät, utlossas (8 92), tillräckligt ådalgalägger, att icke helier fartyget skulle för gäld kunna uppehållas, Och oaktadt vi äro ense med förf. derom, ätt det väl måste an8ses tvifvel underkastadt, huruvida man bör tillåta sig att utsträcka det nämnda förbudet Jtill att gälla äfven med afseende å fartyget, emedan detta egentligen skulle vara att från det mindre sluta till det större, så att följaktligen en analog tillämpning i detta fall icke med skäl kan sägas ega rum, Som bekant höra föreskrifterna om redande i fartyg till de minst lyckade i hela sjölagen. Tyska sjölagens systematiserande tendenser ha här utötvat ett alltför stort inflytande på den svenska och gjort dess stadganden tunga och för allmänheten föga begripliga. Vi undra derföre icke på, att en bestämmelse sådan som den, hvilken finnes i lagens 7 firom. 2 — att medredare i fartyg eger afstå sin lott utan lösen, Smot att bli fri från vidare tillskott — har blifvit så föga förstådd, att den under förhandlingarne på riksdagen ansågs innebära en obillighet, som torde sakna motstycke i någon del af vår svenska lagstiftning, (Reservat. mot Särsk. utskottets Betänk. n:r 2, sid. 32);7då likväl denna föreskritt, såsom förf. med klara skäl ådagalägger (side 37—38) i sjelfva verket medför en allt för stor fördel för en på de öfriga qi medredarnes bekostnad och blott derigenom att man missförstått tyska lagens art. 408 har kommit att inflyta i den svenska. Men hufvudsakligen är det hufvudredarens förhållande till tredje man (4 14) och tiil sina medredare, som åstadkommer den största svårighet för tolkningen. I förstnämnda hänseende förklarar förf. (s. 43) att lagens 141: icke närmast har afseende på hufvudredarens ställning till medredarne och afgör specielt icke frågan om, hvad han utan deras samer lagligen kan företaga, ehuru :s föreskrifter utgjort föremål för en olika upptattning; icke blott inom särskilda utskottet (Reserv. mot bet. n:r 2, s. 32) utan till och med inom Högsta domstolen (se dess protokoll med anledning af det k. förslagets 8 15). Emellertid kan man väl utan all betänkligret biträda den af förf. uttalade åsigten. Deremot kunna vi icke neka, att det är med ågon tvekan vi genomläst hans tolkning af agens S 18, sjelfva hufvudfrågan. Visserlisen medgifves det, att denna 5, i brist på wvarje positivt tillkännagifvande om dess förållande till den föregående 17:de samt på rund af hela dess obestämda innehåll, synes öranleda nära nog olösliga svårigheter; men cke desto mindre förekommer det oss, att örfattarens tolkning — om den vore riktig — kulle innebära en så allvarsam anklagelse not lagens uppställning, att den redan af etta skäl bör ha presumtion emot sig. Förf. ntager nemligen icke blott att 18 är helt ch hållet deklaratorisk och afsedd att eritta en fullmakt, som medredarne kunna ha raktlåtit att meddela, eller att fallständiga e hufvadredaren gitna särskilda föreskritter, vilket man väl också torde få antaga, oakdt f:en derom intet innehåller; men han rklarar tillika, angående de rättshandlingar, mr hafvudredaren på egen hand kan före-? ga, att lagen genom uttrycket ärenden, m till hans befattning köras, skall ha menat, ke hans befattning i förhållandej till meddarne — hvarom utan i förhållande till tredje man 14), mura lagen icke på något sätt gifvit den! insta antydan derom. Väl har förf. med nnerlig omsorg sökt motivera sin framällning och måhända torde flertalet af lärne: vara ense med honom; för vår del ha icke kunnat bli fullt öfvertygade af de äl, som han anför. Det skall bli intressant! t se, huruvida denna tolkning äfven inför mstolarne uti förekommande fall röner erinnande. uiqvarisk Tidskrift för Sverige, utgifoen a Kongl. vilterhets-, historieoch antiqvitetsakademien genom Bror Emil Hildebrand. Andra delen. (Stockholm, Iwar Heggströms boktryckeri 1869.) För fosterlandsvännen är det högst glädade att se, huru vårdandet af våra forn-ö nnen på senare tiden blifvit en sak, som mången med förkärlek omfattas. Länge lan är det icke, då det hörde till sälls tå terna, att någon person med djupare allvar ji ngaf sig åt arbetet med dessa minnens berande. Nu icke allenast uppträder den enär endast är fråga (517) p tit att följa de framsteg, som vetenskapen på mån det har lyckats honom att lösa denna gränsade utrymmet det medgifver, söka nåj t d j s s Il 1 k I 1 s t d : h sj n d bi se hi be be ick pel Ide för att, så långt han kan, verka för Idandet af de dyrbara lemningar, vi ega