vid detta tillfälle uppmanade stipendiater och såsom orden ungefärligen föllo sig, g nom -dem den öfriga bättre delen af st dentkåren att, med tanken på det ansv enhvar af dem i sin stad måste bära I universitetet och dess studentkårs hede -Isöka att motarbeta och afstyra de exce tIser, öfver hvilka jag uttalade mitt ogilland och somy till följd af den solidaritet, som våra dagar råder ioom samhällen och kol Porationer, måste kasta en skugga på hel universitetet, om de få ohejdadt fortfar Jag förklarade också, att jag ansåg studen terna vara: de, som sjelfva bäst kunde un danrödja dessa anledningar till klagomål ge nom personlig inverkan på vilseförda kam rater och gen nationsföreningarnes disci plinära makt. Häruti synes mig icke ligga någon fördö melse af studentkåren, utan tvärtom ett gan ska stort förtroende till studenternas mora liska kraft:och deras sedliga allvar vara ut taladt. Jag bad dem slutligen att icke miss. förstå mig, utan tro, att hvad jag sagt vor förestafvadt af det varmaste nit för student. kårens anseende och af kärlek till det universitet vi alla tillhörde. Sådant, min herre, var det hufvudsakliga innehållet af mina ord, hvilka. voro sagda till studenter, till-dem och inga andra. Om ni, hi redaktör, haft den grannlagenheten att före referatets införande meddeia er med rektor, skulle han sökt att afstyra det opåkallade offentliggörandet af en uppmaning, som egentligen icke angick någon annan än den, till hvilken den var stäld; om detta varit omöjligt, hade åtminstone rektor då haft tillfälle att göra referatet fullständigt och åt detsamma gifva en form, närmare öfverensstämmande med det verkliga talets anda. Nihar icke behagat göra detta, utan på rak arm, refererat ett tal, vid hvilket ni ej sjelf var närvarande och derigenom gifvit anledning ill en oro och ett tidningsallarm, som, jag toppas det, dock ej skall medföra något ondt. Jag är öfvertygad att den fläck på studeatifvet, som föranledde mitt uppträdande, inom ort skall blekna och försvinna till följd af tudenternas eget kraftiga iogripande, och nåhända skall den clat, frågan geoom eder tgärd fått, bidraga att uppväcka erforderlig andlingskraft. Jag vill slutligen gga, ätt e gynnsamma och smickrande yttranden af ;regående rektorer om studentlifvet under eras rektorat, som ni i en senare artikel l ehagat meddela, hvarken bevisa för eller not de omdömen jag på grund af min errenhet funnit mig befogad att uttala. Om ? varit lyckliga nog att icke hafva behöft nottaga några klagomål, så äro de att lyckska, och hafva varit lika berättigade att trycka sin belåtenhet, som jag, som haft en otsatt erfarenhet, varit icke blott berättigad an förpligtad att uttala min ledsnad. Mottag, hr redaktör, försäkran om min gaktning, OC. B. Mesterton. Upsala den 23 Maj 1870. I I aa nm,A:?asTTnOÄ PERSIEN RNE