at Kra UTE ROFEFLU Varit icke blott berättig 533 motsatt erfar för utan förpligtad att uttala min ledsnad. Mottag, hr redaktör, försäkran om n högaktning, C. B. Mesterton. Upsala den 23 Maj 1870. att beANNES ENN teed MUSIK. an, sig ) Ehuru tillegnad O påra Comique uppenb in-rar Dinorah icke fullt den komiska kra hvarmed Meyerbeer genom ett och annat u. dantagsnummer; inflätadt ihans stora tra ske operor, visat sig utrustad. Praktstyck sådana som duon mellan Bertram och Rain baud, hofmännens herangkör i Hugenotterne buffatrion i Profeten eller teckningen af dc Pedro i Afrikanskan kunna svårligen ans ar Oppvägda af Corentins parti, som, om vi de ilinbegripa hans senare, synnerligen pikant in I daett med Hoöl, utgör den egentligen komi iska ingrediensen i Dinoreh. — Detta arbet är alltså snarast en semi-seria, som visserli dj gen uppenbarar skatter af glänsande espri tt) men hvars skaplynne hufvudsakligen är all f varlig romantik och högstämd idyll. i Barbier och Carr6 hafva icke mäktat förs kompositören med något fängslande intrig stycke, men deremot onekligen gifvit honor åtskilliga originelt tänkta och utarbetade ka raktersteckningar och situationer, och d dessa nuanförtroddes en mästare; som, för utom att hen förvärfvat sig en sjelfständi; ståndpunkt och stil, också var af den natu att han underkastade äfven den ringaste små. såk den sorgfälligaste spekulation samt ick tillät något ätt förfela det mått af effekt som för detsamma enligt hans äsigt var de högsta möjliga, blef resultatet naturligtvis et! konstverk af den mest särskilda egendomlig het, ett arbete, som icke sluter sig till någon föregångare, och som, med undantag al spridda drag hos Gounods Mireille och Villars dragoner af Maillart; knappt ens blifvit härmadt. De båda förra akterna ega en fontastisk, halft hemsk grundstämning, till hvars åvägas bringande och fulländning Meyerbeers sångmö ) enlitat sina mest förfinade koketterier. Dino.rahs vaggsång intresserar visserligen företrädesvis genomdet konstrikaackompanjemanget, men den följande duon mellan Hoöl och Corentin har genom semmanställningen af det på allvar I menade. hemska och det löjliga hos vidskeI pelsens rädsla derför blifvit ett helt af synnerligen karakteristisk pregel, och terzetten röjer i den mest eleganta form, fin nyanse. ring, fulländad grace och pikanta öfverraskvingar, allt hvad ett till det yttersta omsorgsfullt detaljerbete förmår åstadkomma. Lika dramatiskt beräknad, ehuru ect koloraturnummer, är den celebra arian i följande afdelniog, likasom den oöfverträffligt koncisa och kraftigt verkande. legenden, och i den trio, som afslutar akten, igenkänner man med glädje den höga kothurnen, de väldiga tona, Hugenotternes, och Profetens starka stil. I tredje aktens början blir den strängt dramatiske Meyerbeer deremot alldeles oigenkännelig. Det var visserligen denna serie af lyriska utgjutelser — jägarens, skördemannens och herdarnes lika vackra som karakteristiska sånger — som vid operans första representation lät den göra furore, så att parisertidningarne den 5 April 1859 fingo berätta hurusom man efter dessa nummer måste för en stund uppskjuta finalen, medan kejsaren kallade Meyerbeer till sig och komplimenterade hönom med ett tal, hvars :slutord innehöllo huru monarken skattade sig lycklig derför att det var under hans regerin som den franska konsten riktats med ett sådant mäsi b Tin mr NR sterverk; men kritiken har emellertid ansett att den ifrågavarande episoden, näst de uttänjda samtal, för hvilka textförfattarne hafva att ansvara och ur hvilka åtskilliga uteslutningar visst icke torde vara overkställbara, är operans farligaste lyte. Det synes dock ej alldeles oförlåtligt att den, som ett helt arbete igenom tillspetsat sin penna för att med outtröttligt skarpsinne dristigt och säkert tillfredsställa dramats fordringar, i de mäktigaste grepp, som i de obetydligaste petitesjer, undantagsvis för en gång ställt dem i ndra rummet för att hängifva sig åt den okla tolkningen af en innerlig känsla. Fivalen är i. sin storartade blidhet, småninom lyftande sig till religiöst allvar, obestridigt en bland Meyerbeers skönaste skapelser, Fru Michaölis återgifvande af Dinorah kan itan tvekan nämnas såsom den största triimf som under senaste år vunnits af den rejdade konstnärinnan. Icke blott hennes oloratur är här i högsta grad beundransfärd, man intages äfven af den flärdlösa och konstlade värdighet, den artistiska måtta, varmed hon uppbär den synnerligen anstränande och svåra rollen samt framförallt af den lara uppfattning, som låter henne förläna ådana momenter, som t. ex. trion och leenden deras rätta tolkning. Äfven hr Aroldsons Corentin har med hvarje representaon vunnit i dramatiskt värde likasom den llt från början burit vitne om aferens ora färdighet och hr Arlbergs ur varje ynpunkt lika utmärkta framställning af Hoöl mnar blott med afseende på röstens styrka en och annan detalj något att önska. Hr ehrens utför den nästan Haydnartade jäarsången ganska förtjenstfullt, hvilket äfven an sägas om hr Dahlgrens landtmannaqväde unt herdevisans återgifvande åf fröknarne lemsen och Wideberg, hvaremot den sedan ljande qvartetten, särdeles hvad tenorstäman beträffar, icke vill riktigt lyckas, Körna, hvilka, med undantag af Mariahymn, ej a framstående betydelse, men förete tt mycken egendomlighet, hafva omsorgsllt inöfvats och gifvas med framrång. Kapellet, hvars uppgift är lika svår som icksam, röjer, förutom ett utmärkt samel, aktningsvärd skicklighet i de särskilda ämmornas motsvarande af Meyerbeers otåa instrumentationsexperimenter. Näst den illrika ouverturen är den melodisköna eneakten glansnumret i orkesterns parti. Ur t vokala hafva två bland de nummer, som o mäktigast lifvade af en stark och full ämning, tyvärr blifvit uteslutna. Operans uppsättning är visserligen icke lynde, men af behörig effekt hvarest sådan af nöden. Geten tyckes hafva åtnjutit ; ; 1 4 1 t f 8 t 8 i e N 8 8 8 Vv 8 a d k 4 ja se hi hi ve sk rä fr sh hi en ho de mi da mi ne ge vi sorgsfull undervisning under instuderandet sin roll och tillfredsställer med sitt uppidande alla hillioa gvionsålk så