Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

jag förnekar skönheten, synnerligast inte , afton, då jag har den så för ögonen. Ni finner er då väl här? Är det enligt med goda tonen att säga hvad man tänker på en souper? Ja, hvarför inte, om man verkligen sysselsätter sig med att tänka, svarade fru von Wallentin småskrattande. Nå, då skall jag uppriktigt säga er, att denna tillställning skulle särdeles behaga mig, om ni ofördröjligen på något fiffigt sätt ville aflägsna alla dessa snattrande, främmsnade menniskor.. Men, doktor... Men; min allra nådigaste, inte kan vi väl vilja tvinga mig till att förklara mig uppbygd och road af denna digra konversation öfver sista spektaklet och-sista balen? Jag kan ju inte ens tala med någon; ty jag ve: ingenting om deras bekanta och ingenting om spektaklerna och balerhå. Det fins väl andra saker, doktor. Ja visst, man kan tala om kärlek; men det vågar jag miginte på. Man kan säga artigheter; men det duger jag inte till. Om jag kunde det, skulle jag säga er några stycken. Jag är er mycket förbunden, doktor.o Och för öfrigt fins. det, ännu någonting, som jag inte kan förlika mig med. Och det skulle vara? Edra så kallade pligter såsom värdinna. Hvarföre skall ni gå och se charmant ut? Hvarföre skall ni afhöra alla faddheter, som man behagar säga er? Hvarföre skall ni hafva ett slags omsorg om att alla dessa menniskor hafva roligt? Hvad kan det egentligen intressera er? Det är ett slags splittriog af ert väsende, att ni delar er åt så många håll, och en menniskas första pligt är att koncentrera sig. (Forts.