Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

Godt, senarei afton, under det att danBen iår . Hon skildes ifrån honom för att på det behagligaste sätt fullgöra sina pligter såsom värdinna. Härunder kom bennes blick npästan ofrivilligt att söka Fabian. Han hade tagit plats vid ett af småborden i salongen och sysselsatte sig helt obesväradt med att skrifva på små blanketter, som han framtagit ur sin plånbok. Emellanåt lyfte han upp hufvudet och såg sig omkring på sin lysande omgifning, som icke kunde afhålla sig ifrån att med förstulen förvåning betrakta honom och hans besynnerliga salongstöretag. Det var vidett sådant tillfölle, som hans blick mötte fru von Wallentins. Han log stilla; men det flög på samma gång ett så trobjertadt uttryck öfver hans ansigte, att fru von Wallentin med ens förkastade alla professorns häntydninpgar och begaf sig rakt fram till Fabian. Jag kan inte styra min nyfikenhet, sade hon skämtsamt. Jag måste veta, hvad det är doktorn skrifver. Jag förmodar, att det inte kan vara annpat än vers på ett sådant här ställe och med en sådan här inspirerande omgifning. Om jag vore poet, kunde det nog hända att jag blefve hvad ni behagar kalla inspirerad af någonting här i afton, svarade han godmodigt. Men jag vardt inte sammanfogad af så fina partiklar. Jag kan inte göra annat än torra iakttagelser öfver det sköna i lifvet. Det skulle verkligen roa mig att höra hvadsom kan förefalla er skönt här i lifvet, doktor. Jag trodde inte att ni erkände pågonting sådanti s Bevars, inte är jag en sådan björn, att