Aftonbladet – 24 maj 1870, sida 2

ningar, att iogenting kan vara lugnare än ett kammarjungfrusamvete. Fabian satt ännu i det lilla arbetskabinettet emellan sjukrummet och sängkammaren. Ifrån den senare var han skild genom en dörr, i det förra kunde han blicka in genom öppningen emellan de halft bortvikna tunga dörrgardinerna. Det var icke första gången Fabian vakade hos en sjuk; men han bade aldrig tänkt sig, att en sådan sysselsättning kunde åtföljas af en så angenäm sinnesstämning som den, hvilken nu genomströmmade honom. Han fann sig så väl i det lilla kabinettet, som mildt upplystes af det behbagligaste sken ifrån en i taket hängande lampa. Han hade satt sig så, att han hade sjuksängen midt framför sig och fru von Wallentins skrifbord på ena sidan. Det var ett slags nöje för honom att mönstra sakerna på detta och göra sina iakttagelser såväl öfver dem som ötver böckerna, hvilka lågo vid ena kanten. Han kände sig hemmastadd, nöjd och fridfull, och intet intryck af ödslighet, ingen skymt af lefnadströtthet, något som emellanåt kom öfver honom uppe i hans lilla våning midt emot, tryckte nu hans sinne. Det var en angenäm afton, som han haft. Hau hade aldrig tänkt sig, att man kunde tala så förtroligt om allvarligt förnuftiga saker med er qvinna, eller att det gafs ett hemlif, så behagligt som det häruppe. Han skulle icke hafva någonting emot att tillbringa nästa afton och natt på samma sätt som DU..... Men när den sjuka frisknade till, huru skulle det väl då blifva! Då behöfves han icke vidare, och när så var, skuile man nog icke taga så vänligt och intresseradt emot honom.,.... 3 I detsamma kom han att tänka på öfver