kunde hafva blifvit, utan luffade rätt oc slätt såsom en beskedlig, då och då tröttkör arbetshäst, Ett visst naturligt lättsinne, som efter hanc tilltog, hindrade Max att gräma sig till död: öfver. denna halfhet, och om vemodet någor gång drog en djupare skugga öfver han: tankegång, erkände han ganska oftörbehållsamt sanningen af sin f. d. principals påstå ende: Det är ej blott i kroppen. utan äfver i själen som alkoholen verkar förbränning a en hop svåremälta saker. Max: ställning i sällskapslifvet var betydligt bättre än Fabians. Pan hade ett god utseende, ett lätt, välvilligt sätt och mycker förmåga att vara angenäm, så att han gerne var sedd i nästan hvad krets som helst. Har försummade heller aldrig någon middagsbjudning och sällan någon souper, och började allt mer och mer att betrakta sitt umgängeslif sasom stt försvarligt sätt att lifnära sig Hvad löjtnant Kristoffer von Fiblen angår så hade han blifvit n:o 3 i detta lag, först af slump, sedan af vana, Det rådde ingen särdeles likhet emellan honom och hans båda jännen Han var elegant i sitt yttre och på det hela tåget beskedlig i sitt inre, Han hade icke genomlefvat en enda händelse, som förtjenar att omtalas. Hans ansigte var fint kbildadt, aristokratiskt såsom han sjelf älskade att säga, och hans hår alltid väl friseradt. Hans mun egde icke Fabians enformiga, bestämda uttryck, utan kunde böja sig i de mest omvexlande linier, kunde lika lätt fors mera sig till eft undfallande leende, sj pressa i op sig till den oryggligaste tvär säkerhet, ålltefter som löjtnanten tyckte sig vara förste, andre eller tredje personen i ett sällskap. Detta kallade han sjelf: Savoir vivre. Men ej nog med att löjtnanten ansåg sig såsom en man af verld; han ville der2