STOCKHOLM den 20 Maj, Då vi tillförene yttrat oss om de inom den ya representationen uppkomna partigruppeingar, hafva vi mer än en gång haft anleding till att uttala den åsigt, att den anmärkingsvärdaste ibland dem, det s. k. landtnannapartiet i andra kammaren, hufvudsakigen visat sig hålla tillsammans vid valförättningar, medan det deremot var temligen ruktlöst att spana efter någon partiet samnanhållande och ledande tanke, hvaraf också öljde, atti de vigtigaste ärendens handläggning någon sammanhållning inom partiet icke förefanns, utan medlemmarne voterade, oberoende af partiledning, i hvarje förekommande råga. Det i allmänna ordalag affattade program, som partiet hade uppställt, var af den beskaffenhet, att snart sagdt hvem som helst skulle kunnat underskrifva detsamma, och det upptog i sjelfva verket föga annat än det, hbvarom de liberala i landet i allmänhet voro fullkomligt ense. Ett sådant program kunde följaktligen icke karakterisera ett partiinom representationen, hvilket söndrade sig ifrån och intog en på sätt och vis fiendtlig hållning till andra medlemmar inom densamma, hvilka lika uppriktigt och kanske till och med något uppriktigare, hyllade de grundsatser, som funnos uttalade i det s. k. programmet. För vår del hafva vi visserligen städse varit öfvertygade, att om några ledande tankar funnits, som utgjort ett sammanhållande cement inom partiet, så ha de dels utgjorts af temligen tydliga protektionistiska tendenser, dels af en afgjord fiendtlighet mot:privatbankerna, samt slutligen och förnämligast uppenbarat sig i strätvandena att främja sådana åtgärder, som afsett jordegarnes fördelar. Sparsamhet med statsmedel och obenägenhet för nya anslag äro drag, som landtmannapartiet haft gemensamma med många andra ledamöter inom andra kammaren och som således icke äro särskildt för detsamma karakteristiska. Men vid allt detta har företett sig att inom partiet och till och med bland dess förmenta ledare funnits män, som afgjordt skiljt sig från detsamma just i de punkter, som kunnat betraktas såsom dess ledande grundtankar. Så t. ex., för att blott tala om den, som par preferance skolat spela rollen af partichef, nemligen grefve Arvid Posse, lärer hans ställning till den enskilda bank, som, om någon, väl gör skäl för benämningen sedelfabrik, utesluta all tanke på att han skulle vilja deltaga uti några åtgärder mot privatbankerna och deras sedelutgifningsrätt, likasom det är af gammalt kändt, att grefve Posse är — eller åtminstone varit — en deciderad frihandlare. Af de antydda förhållandena blef också en följd, att, såsom vi ofta anmärkt, det i de flesta fall var slut med sammanhållvingen inom partiet, så snart utskottsval och öfriga valförrättningar voro öfverstökade. Ett bevis på, att man voterade, utan att känna sig bunden af några partiförpligtelser, hade man. i den omständigheten att i andra kammaren debatterna icke sällan visade sig utöfva ett betydande inflytande på utgången, som icke sällan blef, till följd af upplysningar och utredningar, hvilka lemnades under öfverläggningen, en helt annan än man på förhand och från förhandlingarnes början hade trott sig kunna: förutse. Men i dessa förhållanden har under 1870 års riksdag en väsentlig förändring inträdt. Väl tro vi att man lika litet i år som tillförene skall vara i stånd att uppvisa några andra eller några mera bestämdt framträdande ledande grundsatser inom partiet än dem vi här ofvan påpekat och af hvilka det väl hufvudsakligen är obenägenheten mot de enskilda bankerna som denna gång fått tillfälle att framträda i ord och beslut. Och partiet har allt fortfarande inneslutit män, som ingalunda kunna anses :hylla det, som måste antagas såsom dess hufvudtendenser, för såvidt sådana finnas; men vi tro oss hafva iakttagit att i år verkligen en större sammanhållning inom partiet egt rum vid förekommande frågors behandling och att man mycket ofta kunnat i besluten spåra inom partiet på förhand träffade öfverenskommelser, hvaraf också följden blifvit, att vid denna riksdag diskussionerna haft vida mindre inflytande på besluten än tillförene. Anledningen till detta förändrade förhållande torde väl förnämligast vara att söka i den omständigheten att de nya valen hade sändt till kammaren ett mycket betydligt antal nya ledamöter, tillhörande jordbrukareklassen, och af hvilka de flesta saknade erfarenhet af det offentliga lifvet och derför hade behof af stöd och ledning. Ingenting var under sådana omständigheter naturligare än att de slöto sig tillden fraktion, som redan genom den för ändamålet lyckligt fanna benämning, som den gifvit sig, antydde sig företrädes hafva till uppzift att bevaka jordbrukets och dess idkares intressen. — Gifvet var ock, att då de nykomne odalmännen -sågo sig om bland de äldre och erfarnare kamraterna, de skulle bättre fatta och hysa mera förtroende till medlemmarne af deras egen klass, helst när bland de tramstående ibland dem funnos sådana klara hufvuden och bestämda viljor , som en Carl Ifvarsson, en Sven Nilsson i Österslöf. Dertill kom, att den vaksamhet, som från början utmärkt landtmannapartiet, icke underlät att, såsom det heter, taga de nykomne omhand, och följden af allt detta blef, att partiet redan från riksdagens början kunde anses hafva vunnit en betydlig förstärkning. Och då nu de nya medlemmar, hvilka kunde anses bilda hufvudstyrkan eller åtminstone en god del af numerären, voro till följd af sin ringa erfarenhet och sin obekantskap med förhållandena synnerligen villiga att underkasta sig de erfarnare kamraternas ledning, så har man häri en förklaring på det förhållandet att de på förhand träffade öfverenskommelserna vid denna riks