I allt hvad han sade löpte gerna en röd tråd af ironi. Han hade förlofvat sig, icke af kärlek, utan af begär att få ett trefligt hem; men efter några månader hade han upptäckt så många löjligheter hos sin fästmö, att han ansåg sig icke kunna stå ut med henne, utan slog upp. Hans lif var ödsligt. Han såg ingen sol, hvarken i det närvarande eller tillkommande. Hans cyniska materialism hängde såsom ett svart täcke emellan honom och allt skönt, Han trodde på det ömkliga i lifvet och på ett slut i grafven. Han föraktade menniskorna för mycket för att kunna tänka sig, att de voro någonting förmer än en materiel sammansättning, och han skämtade gerna med dem som trodde på tillvaron af en andlighet. För öfrigt var han en skicklig läkare och hade besegrat döden vid en och annan sjukbädd, der hans medbröder redan förklarat allt hopp vara ute. Men som de räddade nästan uteslutande voro fattiga och oansedda rsoner, blef han ryktbar endast i ruckena och vindsrummen. Trängde hans lyckliga kurer någon gäng framtill le beau monde, förklarade man saken lätt genom att helt enkelt kalla honom en eharlatan. Han hade en gång fått tonen emot sig, Hvad hans förhållande till Max beträffar, så var det grundadt på en viss likhet i omständigheterna. Båda hade från början velat det rätta; men varit för ifriga i sina påståenden och blifvit örfilade af händelsen. Naturen hade ämnat Max till konstnär. Hans familj envisades i att göra honom till affärskarl och skaffade honom plats på ett handelskontor. Det är dock sj, ostraffadit, som man löper Li utom sitt hjulsp