Aftonbladet – 19 maj 1870, sida 3

VP a RT brunne all i bolaget försäkrad egendom inom en kommun, blefve sålunda, på det hela taget, brandstoden reducerad till 95 eller 90 procent af försäkringsbeloppet; en reduktion, som, åtminstone under nuvarande förhållanden, mångenstädes vore på sin plats. Men äfven om, till följd af en så stor olycka, de brandskadade blefve mer att beklaga än de icke-brandskadade, så synes mig sådant förhållande vara naturligare än det motsatta, som nu eger rum. Bland de icke brandskadade delegarne blefve visserligen de till den brandskadade kommunen hörande de mest betungade; men i samma mån brandskadan varit stor, blefve ock dessa delegare mer i tillfälle att genom förhöjda hyror under den närmaste framtiden taga igen sin skada. Antaget, att man genom nu framställda åtgärd lyckats försäkra sig om bolagsdelegarnes i de särskilda kommunerna stegrade intresse för bolagets bästa, återstår det likväl att utreda, om bolaget härigenom blifvit tillräckligt betryggadt. Att organisera tillräckligt starka brandkårer, hvilkas medlemmar bestode endast af delegare i bolaget, torde i allmänhet icke låta sig göra. synnerhet till pumpmanskap inom dessa kårer måste användås persöner, som äro vana vid kroppsligt arbete. Men dessa påträffas icke, åtminstone ej i tillräckligt antal, bland städernas fastighetsegare; utan de måste utses-ur arbetsklassen. Nog går det för sig att skaffa sig författningar, som förpligta arbetarne att ställa sig till: brandväsendets disposition; men äro sådana författningar grundade på fullkomlig rättvisa och billighet? Om så ej är fallet, lära de väl ej lända till något godt resultat. Rädd för utgifter af alla slag, är arbetaren icke särdeles benägen att brandförsäkra sina få tillhörigheter, hvilka han dessutom påräknar kunna rädda, om så skulle erfordras. Han ställer derför inga anspråk på, vare sig brandförsäkringsbolag eller kommunens eldsläckningsväsende. Men dessa bolag och detta eldsläckningsväsende ställa på honom det anspråket, att han skall offra tid för att genom öfning förvärfva förmåga att släcka vådeld, samt egendom, ja kanske helsa och lif, för att till bolagens nytta utöfva denna förmåga. Fogar han sig ej efter detta anspråk, straffas han med böter, till och med fängelse vid vatten och bröd. Erfarenheten har bekräftat, hvad man för öfrigt bort kunna på förhand inse, att resultaten af dessa obilliga anspråk blifvit de mest sorgliga. I samma mån faran växer, har man allt större behof af disciplin och sammanhållning ; men man kan ej gerna undgå att inse, att det nuvarande förhållandet måste verka derhän, att, i den mån faran växer, falla de disciplinära banden sönder, blir sammanhållrinen allt omöjligare uch motståndet mot eldens rämfart allt lamare. Att i ett sådant ögonblick kunna återställa ordningen vore ofta värdt millioner; men fåfängt vore det att så sent söka ackordera till sig hjelp af de hundratals armar, hvilka då som bäst behöfdes. Måhända vaknar i ett sådant ögonblick billighetskänslan och man inser, att dessa många, som vika. ur ledet, hafva mot sig sjelfva och sina familjer pligter, som måste ställas framför deras skyldighet att bispringa de nu i trångmål försätta, mer för dem fullkomligt främmande försäkringsbölagen. Vill bolaget fortfarande ega bestånd, bör det ej längre äfventyra, att dylik oordning vid eldsvådas släckande kan när som helst inträffa. I stället för att från manskapets sida begära orimliga uppoffringar, må bolaget på förhand betinga sig biträde på sådana vilkor, att detta biträde kan lemnas åtminstone utan någon större uppoffring! Under sådana förhållanden kan man Hoppas, att laglydnad och den vid) dylika tillfällen vanliga naturliga benägenheten att uppbjuda de yttersta krafterna, för att lemna all möjlig hjelp, skola taga ut sin rätt; att massorna skola kunna sammanhällas genom disciplinehs bånd, och att sålunda blir beredd åtminstone möjligheten att kunna hejda det hårjande elementet. Aftal om en viss kontant ersättning vore olämpligt, alldenstund ersättningen bör vara proportionerad efter såväl bolagets som hvarje särskild individs af manskapet risk. Är faran föga betydande, då är ock risken å ömse sidor mindre; hjelpen kan och bör då lemnas på billigare vilkor, än om de hjelpande riskera sin egendom, för att rädda bolagens. Ersättningen blir deremot under alla förhållanden proportionel mot den ömsesidiga risken, om den utgår i form af brandskadeersättning till det manskap, som har sin lösegendom oförsäkrad. Får eldsvådan endast en mindre utsträckning) blir då ock ersättningen till manskapet. mindre betydlig. Eldsvådor af större utsträckning kunna deremot förorsaka ganska dryga utgifter af nu ifrågavarande slag; men så har ock hjelpen vid ett sådant tillfälle varit värd så mycket mer. En begränsning af dessa ersättningsbelopp torde dock böra göras i tvenne afseenden. För det första borde nemligen stipuleras ett maximi-belopp till hvarje man, och för det andra borde bestämmas ett maximum af totalbelopp för hvarje kommun, detta senare beroende af storleken af bolagets risk inom kommunen. I första afseendet har jag föreställt mig 200 rdr såsom lämpligt belopp, i det senare 3 procent af försäkringssumman inom kommunen såsom passande siffra. Ifrågavarande friförsäkringar, hvilka skulle utfärdas till hvar och en af manskapet vid vattenframskaffningsoch släcknings-afdelningarne, borde vara på förhand afslutade förmedelst försäkringsbref, hvartill blanketter skulle af styrelsen tillhandahållas genom kommunens brandstodskomite. Dessa örsäkringsbref skulle, i enlighet med af vederbörande afdelningseller sprutchef upprättadt värderingsinstrument, utfärdas på anmälan af brandkårens befälhaf vare samt innehålla nödiga erinringar i afseende på ordentligt deltaande i brandkårens öfningar och oklanderligt fullgörande af de vid eldsvådas dämpande anvisade göromål såsom vilkor för brandskadeersättningens tilldogonjutande. Risken för friförsäkringarne skulle fördelas mellan bolaget och hvarje särskild kommun på samma sätt som i afseende på risken för andras försäkringar här blifvit föreslaget, d. v. 8. i proportionen 90 (eller 95) till 10 (eller 5). De persuner åter, som hafva sin egendom försäkrad i vissa lösöreförsäkringsbolag, befinna sig vid utbrottet af en vädeld i ett annat dilemma. De äro nemligen skyldiga, enligt dessa bolags reglementen, att söka: rädda sin försäkrade egendom, men enligt de nyare brandordningarnes föreskrifter att vid första klämtslaog skynda till sin post inom brandkåren. Genom uraktlåtenheti det ena afseendet riskera de måhända all brandskadeersättning; försummelse i det andra afseendet har ill följd böter. Fastighetsförsäkringsbolaget å ena sidan och lösöreförsäkringsbolagen å den andra, vilja således! vid eldsvåda draga krafterna åt hvar sitt håll. Det förra. vill släcka; de senare vilja berga. Genom att splittra krafterna kan allt förloras, der de, samlade, möjligen kunnat rädda, om ej allt, stminstone det mesta. Hvilketdera partiet borde nu gifva vika? Utan tvifvel det, som gjort räddä till hufvudsak. I den mån krafterna dragas bort från släckningsarbetet, blir naturligtvis motståndet mot eldens framfatt svagare. Blir han en gång öfvermäktig, båtar det föga att söka rädda. Erfarenheten har till och med flera gånger visat, att detta fikande efter att rädda varit en af de färnämsta orsakerna till eldens spridande. Ej nog med att det vid elden så dyrbara utrymmet inkräktas genom bervandet af lösören; elden har till och med fått ökad näring och spridning, derigenom att dessa rädlade, effekter, utstälda på torg och gator, råkat brand. s När man dessutom tager i betraktande, att detta räddande, sådant det vanligen praktiseras, egentligen är att betrakta såsom en förstörelseåtgärd, torde det ligga i sjelfva lösöreförsäkringsbolagens intresse att räddningsåtderna, om de icke förbjudas, åtminstone inskränkas så, att de ej bli till förfång för släckningen, och så, att hvad som rädlags icke blir på samma gång förstördt. Endast