Aftonbladet – 19 maj 1870, sida 2

m egennyttan slingrar sig innerst i dem, iksom bomullstrådarne i ett silkessnöre. Och let är väl ej heller så nödvändigt, att det kall vark silke alltigenom? Våra planer hafva i allmänhet sina bomullstrådar. Förhållandena och förnuftet spinna dem. Men mm vår ädlare känsla slingrar derutomkring, m ock blott några tågor godt och vackert silke, så är det nästan allt hvad man kan vegära af sådana här stormdrifna kurrar som VIL Godt och vackert silke, afbröt Fabian med skärande ironi, det låter alltför nätt; men i den här planen att sälja sig sjelf och bedraga en annan, kan jag sannerligen inte ipptäcka en enda tåga af den varan. Förstår heller inte, hvarför saken skall förgyllas. Vi göra menskligheten ingen orättvisa, vi behandla henne inte sämre än hon förtjenar. Hon har sjelf uppfostrat oss till hvad vi äro, ch våra handlingar äro frukter af hennes get utsäde. Jag anser mig ega rätt attafpressa henne hvad vinst som helst, till ersättning för de förluster hon förorsakat mig; men, jag föraktar att skrymta inför mig sjelf. Öfver den frågan kan du filosofera huru lu behagar, genmälte Max. Hufvudsaken ir att vi få öfverenskommelsen på det klara. Den är afgjord. Jag är med, svarade Fabian och räckte ut handen. Topp då, ropade Kristoffer. Jag förin or båda två i familjen, om det gäller. Fabian tog nu fram punsch. Förbundsskålen dracks och öfverenskommelsen besegades med kraftiga handslag. IH. Dessa tre män hade hållit hvåraändra sällskap så ofta de haft tillfälle i nära fem års id och upplefvat många niuntra stunder tillsammans. . i