Aftonbladet – 19 maj 1870, sida 2

förklarade doktorn. Skall jag skaffa mig någon, som betalar mina skulder, håller fint i mina rum och serverar mig min middag, så blir det bestämdt inte någon välvis, gammal, matrona. Åh, hon är inte stort äldre än du. Tackar ödmjukast. Nej, hör på, gossar., sade Max, cjag vet inte, hvarföre vi ej skulle tala ett allvarsamt ord om det här. Vi äro tre fattiga. fyrar med många björnar, små inkomster och afgjord böjelse för att lefva gentilt. Det är ingen af oss, som inte gerna skulle falla på knä och tacka allra ödmjukast för en liten arftagerska på ett par hundratusen. Jag för min del tillstår, att jag en längre tid gåt! och gjort mig till för mindre. Man är väl aldrig så stor slarf, att man inte: har sig sjelf såsom ordentlig karl-i kikaren. Det kan visst vara, att det inte är så bra att gifta sig för penningar; men när man inte har någon annan möjlighet att kunna gifta sig och blifva af med sina skulder, så... Jaha. I förstån mig nog. Nödvändigheten är vål största filosof och lagstiftare, och nödvändigheten har anvisat hvar och en af.oss skyldigheten att eröfra en arftagerska. Hvarföre inte försöka med den som nu är ifråga; Jag vet ingen mer så fördelaktig affärihela Stockholm. Och kanske heller ingen, hvars afslutande är så osäkert,, genmälte Kristoffer med en undertryckt suck. s Hvarföre misströsta så om lyckan? — Vi äro inte sämre eller fulare än andra, och det år alls inte omöjligt, att vi kunna falla dessa förträffliga damer i smaken. Men huru son helst — anser jag äfven vår skyldighet at! försöka. Låtom oss komma öfverens om er ridderlig täflan, derifrån all intrig och allt förtal är bannlyst och med förpligtelse föl