Aftonbladet – 18 maj 1870, sida 2

då genljuder salongen af bifall; det är som om detta nattväktarerop, ehuru monotont som ugglans nattliga sång, för åhörarnes öron vore en himmelskt förlossande musik. I tredje akten går, återuppeggad af en oändlig tråkighet, stormen n nytt lös, om den ock ej uppnår samma grad af häftighet som uti andra akten. Ett dylikt utbrott af ovilja har ännu ej förekommit i operabusets annaler. Och likväl hade vederbörande redan strukit de allravärsta ställena i slagsmålsscenen — Wagners partitur innehåller ännu starkare användanden åf hans dissonanskonst. Kan man väl förtänka den vid välljud vanda publiken, om den, pinad af kompositören, tillbakavisar hans djerfva försök med likadana medel, som han sjelf begagnar? Och han har här sannerligen gjort allt, för att uttöma tålamodet. Då han låter operans komiska figur under hela aftonen skria som en åsna; då han låter Hans Sachs ackompagnera en serenad af nämnda figur med dånande slag på skomakarelästen; då han låter orkestern härma hundskall och andra djurläten, så uppträder han helt enkelt vidrigt, och det behöfves då endast en anledning, för att komma de misshandJade sinnenas yrede att utbryta i eld och lågor. En sådan anledning ligger rikligen i slagsmålsscenen, denna otäcka bacchanal af den krassaste realism, och då dylika scener ej alltid verka afskräckande, utan understundom äfven smittande, så låter det passerade ganska lätt förklara sig. Mycket enkelt och träffande tillkännagaf fru Lucca, som ej har någon rolt i Mästersångarne, sin kritik öfver operan: hon satt i sin loge och höll fingrarne i öronen. I operahusets foyer var under mellanakterna en rörelse liksom bland medlemmarne af ett parlament efter en häftig debatt. Här gaf sig hos Wagners motståndare förtrytelsen luft i bitande nmärkningar. Wagners anhängare gingo nedlagna rg 5 blott en af dem vågade den spålomen, att Mästersångarne inom fem år skall li den populäraste opera på berliner-repertoiren. Härtill skulle, det emellertid i främsta rummet yehöfvas en annan inrättning af wåra hörselorgaer. Försigtigast uttryckte sig en opartisk, hvilsen, på tillfrågan hur han tyckte om operan, svaade: Ursäkta, jag kan ej fälla något omdöme