Aftonbladet – 18 maj 1870, sida 2

Praktfulla dekorationer: den gamla staden Närn er ned sin egendomliga arkitektur står framfö åskådarne. Första akten går förbi, ej utan att de vanliga applåderna redan betänkliga tecken til missbelåtenhet inblanda sig. Men dessa stormfå; lar bortjagas genom den verkligen förtrolland musiken i mellanakten. Ridån går upp till andr akten. Den börjar med besynnerliga musikalisk: fantasier. Oerhörda dissonanser fylla på ett plåg samt sätt åhörarnes öron. Ännu återhåller publi ken sin otålighet, ännu fäster man hänsyn till ko nungens och hofvets närvaro; men då utveckla sig uppträdet med slagsmålet: på scenen träng: artierna med de råaste skällsord in på hvaran ra, hvarje ord sjunget, hvarje ord karakteristisk ackompagneradt af instrumenterna. Ett oerhörd tonkaos fyller salongens alla rymder, med beräk ning öfverbjudande till och med naturens värst: råhet. Då förgår tålamodet äfven för den lugna ste åhörare — ett förfärligt tumult uppstår i par ketten, sprider sig till salongens alla logerader och finner uppe i Olympen, uti öfversta raden, et fruktansvärdt dånande eko. Ett formligt raser tyckes ha fattat publiken; öfverallt verkliga skril af förtrytelse; hvisslingar, hyssjningar, stampnin gar, tjut äro de ovilkorliga medel, af hvilka bort skämda berlinares sårade estetiska känsla begag nar sig, för att skaffa sig luft. Förgäfves äro ko nungens, prinsarnes, hela hofvets bemödanden at genom sina applåder rädda salongens heder och värdighet; förgäfves spränga fru von Schleinitz och hennes vackra kamrater sina handskar; för säfves söker orkestern tränga igenom med sin väldiga kraft — det oerhörda inträffar: scenen afbrytes, och utan tvifvel hade ridån måst falla, om icke den förträfflige framställaren af Hans Sachs, hr Betz, haft den sinnesnärvaron att, under uteslutande af de värsta ställena, intonera ett nytt nummer; hans kamrater och instrumenterna falla yckligt in, fortsättandet af representationen är möj iggjordt, uppträdet går förbi, om också ej 1tan ytterligare protester, grupperna på scenen skingra sig, och när sedan en nattväktare skrider öfver teatern, uppstämmande sin entoniga sång: Hört ibr Herren und lasst euch sagen, Die Glocke hat zehbhn geschlagen, Bewahrt das Feuer und das Licbt, Damit kein Schade geschieht!