Aftonbladet – 17 maj 1870, sida 3

fåtelse härför Af republikens mån, men icke af statskuppens man, general Saint-Arnaud. Det var honom nemligew obehagligt att så der hvarje ögonbiisk på dagen bli påmint om sin opinionsförändring och han befallde att den ogrannlaga skrikhalsen skule sättas — i Mazazfängelset? — nej, blott utanför fönstret. Då förbarmade sig ministrens gamla portvakt öfver sin hotade kamrat och lärde henne att säga: de Saint-Arnaud och sedan den dagen skrek papegojan oupphörligt: Vive te roi — de Saint-årnaud! Nå, får gå då, sade generalen, och så fick den hederliga fågeln tillåtelse att intaga sin gamla plats. Onda tungor berätta, att hon på gamla dagar lärt sig säga: Wive VEmpe..., men längre kom hon inte. Hennes fjädrar reste sig som borst och ögonen rullade vildt i hufvudet, liksom om hon skulle taga en mened på sitt samvete. Först efter några minuters förlopp sade hon med nästan qväfd stämma: reur! Hon dog strax efter hertiginnan af Berry och på Napoleon den förstes dödsdag, tre dagar före plebiscitet. Det rojalistiska partiet förlorar i Jocko en af sina ärligaste anhänare och tidningen Gaulois egnar henne en vacer minnesruna. TREES