Aftonbladet – 13 maj 1870, sida 2

STOCKHOLM den 13 Maj. Posttidningen meddelade i går det officiella tillkännagifvandet om friherre Ugglas afgång från statsrådsoch departementschefsembetena och tillkännagaf i sammanhang härmed, att statsrådet v. Ehrenheim tillsvidare öfvertagit förvaltningen af finansdepartementet. De närmaste anledningarne till detta afskedstagande hafva vi redan förut antydt. Men äfven om icke några särskilda tilldragelser bakom de politiska kulisserna nu hade framkallat ett spändt förhållande, som icke kunde fortfara, skulle frih. af Ugglas afgång icke varit egnad att framkalla förundran. Det var nemligen endast med stor tvekan och motsträfvighet, som frih. af Ugglas i början af år 1867 under ganska brydsamma förhållanden mottog finansministersportföljen och han gjorde det endast under det uttryckliga förbehåll, att det skulle stå honom fritt, att när han önskade få nedlägga detta embete och återvända till sin förra befattning såsom landshöfding i Östergötland. Icke stort mera än ett år förgick också innan friherre af Ugglas, den gången i sällskap med tre andra åf koönseljens ledamöter, ingaf sin afskedsansökan, emedan han till följd af några voteringar i mindre betydande frågor trodde sig inse, att representationens uppfattniog af sin ställning till regeringen icke öfverensstämde med de åsigter, som han för sin del ansåg vara de rätta, äfvensom han trodde sig finna, att en sådan representationens uppfattning skulle göra det omöjligt för honom att med den glädje och spänstighet i lynnet, som erfordras för att uträtta något gagneligt, sköta sin ansvarsfulla befattning. Som man erinrar sig, underkände konungen i en diktamen till statsrådsprotokollet den 14 April 1868 helt och hållet de skäl, på hvilka de fyra statsråderna begärt sitt afsked, och tillade dervid den bekanta strofen derom att andan af Sveriges regeringsform ej blifvit förändrad genom den försiggångna ombildningen at natiönälrepresentationen, ett uttalande, som, om det skulle vara riktadt emot det parlamentariska systemet, in casu saknade udd och tillämplighet, då de voteringar, som gifvit anledning till åtgärden; uppenbarligen icke i ringaste mån hade afsett att uttala något misstroende mot konungens rådgifvare. Äfven inom representationen ansågs hela demonstrationer vara föga lämplig och vitna om alltför stor finkänslighet eller tyckmyeckenhet: Den allmänna meningen i detta fall torde ha futnit ett ganska slående uttryck i hr Hazelii bekanta yttrande i första kammaren: sStatsmannen och isynnerhet atatsräden få icke vara alltför känsliga. De kunna icke sitta vid Lugnvik, invid Fridsjö, och med en turturdufva framlefva lyckliga dagar. Då samme talare eriurade derom, att det värsta, som hos oss blifvit sagdt, är att statsråden hafva alltför ölskvärda egenskapers, berörde han i sjelfva verket icke blott ministörens; utan äfven särskildt den nu äåfgångna finansministertis svaga sida, Frih. af Ugglas är en af de älskvVärdaste, aktningsvärdaste och redbaraste parlamentariska personligheter; man skall alltid höra honom med nöje, och då han tog till orda från ministerbänken, gjorde han alltid ett särdeles godt intryck af anspråkslöshet, uppriktighet och tillförlitlighet samt af sannt konstitutionella tänkesätt; men om med dessa förträffliga egenskaper varit förenadt något större mått af energi, skärpa och kallblodighet, skulle frih; af Ugglas utan tvifvel kun mat uträtta mera och sjelf funnit ministerbefattningen mindre betungande och oangenäm. Förmodligen kommer frih. af Ugglas att återgå till landshöfdingebefattningen i Östergötland. Grefve de la Gardie, som sedan 1867 varit tillförordnad landshöfding i nämnde län, tros komma att förflyttas till Malmöhus län. På frågan om det definitiva tillsättandet af en ny chef för finansdepartemeritet kormmer det utan tvifvel ätt bero; huruvida det skall stanna vid denna partiella förändring i konseljen; eller öm en allmännare ministerkris skall inträffa.