Aftonbladet – 11 maj 1870, sida 2

Utgången af folkomröstvingen i F änkrike är Hå i det lltanärdinste Traliska folket har med nära sju och en half millioner röster förklarat att det godkännver de liberala reformer, sott sedan 1860 blifvit itförda, samt antager kejsardömets nya författning, medan halfannan million med nej besvarat samma fråga. Betraktar man endast de absoluta siffrorna, utan att göra sig närmare reda för hvad de verkligen innebåra, har det andra kejsardömet här, onekligen vunnit eu afgjord seger. Döt antal föstör som ratificerät författhingen af 1870 är större än det som godkände 1852 års statsskick och går sannolikt nära nog upp till det som samma år gaf sin sanktion åt det nya kejsardömet. I verkligheten är dock sakernas förhållande ett helt annat, och till den grad: ett annat, att det väl skulle kunna hända, att de besegräde i sjelfva vörket vore de segrande. — Först och främst inskränker sig ej minoriteten här, som vid de båda föregäende omröstningarne, till några hundratusen: hon uppgår till öfver halfannan million, och vidare är det notoriskt, att ett mycket betydligt antal af dem som röstat ja i sjelfva verket röstat med minoriteten. . Frågan hade nemliget blifvit med en sådan, afsigtlig tvetydigbet uppstäld, att mai måste, på sarima gång man godkände frihetens nya eröfringar i Frankrike, tillika äfven på köpet godkänna den personliga maktens för friheten farligaste prerogativ, rättigheten att, med genombrytande af alla konstitutionella former, när som helst vädja till. massorna på det väl kända sätt, hvarpå en sådan apell i Frankrike skett genom de så kallade plebisciterna. Det är mtet tvifvel om att det stora flertalet af allt hvad upplyst tolk finnes i Frankrike afskyr reaktionen lika mycket som revolutionen och önskar en fri utveckling — en evolution — i verklig konstitutionel riktning. Alla dessa voro naturligtvis benägna att godkänna allt hvad kejsardömet i liberal väg åstadkommit och ännu mycket mera dertill, men alla betraktade ej den af regeringen uppställda dubbelfrågan på samma sätt. Medan en stor mängd ansåg den första delen, om de liberala reformerna, för hufvudsaken, ijemförelse hvarmed den andra ej hade någon egentlig praktisk betydelse, sågo de andra i denna senare del allt: fröet, hvarutur despotismens giftplanta inder gynnsamma omständigheter kan växa ER på nytt och quatva frihetens späda grodd. Eller utan bild, de ansågo de liberala refornerna som ett tomt bländverk, så länge kejsarens personliga vilja när som helst kan göra ig gällande öfver och framför den upplysta ulmänna folkmeningen, sådan hon genom sina agliga och regelbundna organer ger sig tillLänna: Frågan har således ej, som regeringen och rennes vänner sökt uppställa henne, varit en råga mellan friheten och revolutionen, utan nellan friheten och det personliga styrelseättet, och så väl de sju millionerna ja som le halfannan millionerna nej beteckna här ett nda stort votum till förmån för den lagundna friheten. Men nejrösterna ha dess-: tom en alldeles särskilt betydelse. De utöra en protest från det demokratiska Frankike mot försöket att inympa friheten på cearismen och utgifva denna bastard för en ti-. ens äkta dotter. Och betydelsen af denna. rotest ligger ej blott i den relativt stora tillkning i antal som oppositionen mot. impeialismen vunnit. Hon ligger äfven och framör allt deruti, att alla de stora centrerna ör rörelsen i landet, der intelligensen är krafgast och det politiska medvetandet mest uteckladt, med betydlig röstöfvervigt uttalat g emot bibehållandet af kejsarens personga rätt att vädja till folket i andra fall än är det gäller utöfvandet af det verkligt konitutionella prerogativet att apellera från en pplöst kammare till en ny. Paris har gått