Aftonbladet – 10 maj 1870, sida 2

kom Hill ned; stora tårar föllo utför hennes ärliga ansigte då hon meddelade allt, folket att sir Thomas Chandos var död. Denna gång var det icke en falsk rapport. Ack nej; han hade stupat i striden, då han med vanlig tapperhet anförde sin trupp. Befälhafvande generalen hade skrifvit till lady Öhandos; han sade henne att hennes son var djupt sörjd, och att alla officerare, som kunde disponera sin tid, följt honom till grafven. En kula hade träffat honom i bröstet. Han hade blott hunnit yttra några ord och dog med sin mors namn på läpparne. Hickens kom in i eksalen och drog de hvita jalusierna för fönsterna; då han talade om sir Thomas, började han gråta. Allt öfOkiygade mig om, huru mycket Thomas Chandos hade varit afhållen. af alla, som stått i beröring med honom. . Frukostbordet dukades af; en timme förflöt och tiden började blifva mig lång. Mr Chandos kom slutligen ned. — Nej, icke mr Chandos numera, men baroneten, sir Harry Chandos. Den, som jag först hörde gifva honom sin nya titel, var doktor Laken. Hvilka besynnerliga ödets vexlingar! — hade underrättelsen anländt blott ett dygn tidigare, skulle ingen arftagare funnits. Den olycklige, landsflyktige, döende Georg var visserligen genom sin födsel rätt arfvinge till baroniet, men troligen hade lagen aldrig tillerkänt honom denna värdighet. Doktor Laken kallade mr Chandos Sir Harry tre eller fyra gånger i tjenstfolkets närvaro, Som det föreföll mig, i afsigt att låta dem förstå, att han numera vore den rätta och enda arftagären. Alltsammans föreföll mig så besynnerligt: dessa hvita gardiner som man ej skulle ansett tillbörligt tt hafva nedfälda med anledning af Georgs